Aftonbladet – 12 april 1849, sida 3

BV 2fJ för MMM 5 RR OB gällande. KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRÄDENA DEN 18 OCH 49 MARS 1848. (Utslaget.) (Forts. fr. J4 74.) Som skomakarmästaren Johan Petter Längberg enständigt förnekat, det han, på sätt emot honom är vordet angifvet, lördags aftonen vid de arresterades frigifvande utur rådhushäktet, der utanför bland folkhopen låtit undfalla sig yttranden, som innefattat klander af de företagne häktnings-åtgärderne och antydan om fångarne i häktet öfvergången misshandling, samt den berättelse polis-uppsyningsmannen Jobhlin till styrko härför afgifvit, finnes undanröjd genom skomakaren Söderbergs edeliga förklarande, det Långberg, som vid rådhuset varit i Söderbergs sällskap, icke på något sätt der brottsligt sig förhållit eller fällt några yttranden af så beskaffadt innehåll, som här ofvan blifvit antydt, finner kämnersrätten skäligt att den af allmänna åklagaren emot Långberg förde ansvarstalan ogilla, hvadan Långberg från den gjorda angifvelsen frikännes. Hvad åter angår färgerilärlingen Otto Wilhelm Graffman, snickaregesällen Reinhold Södergren, kakelugsmakarelärlingen Carl Johan Swenberg, smedgesällen Carl Johan Engström, svarfvaregesällen Pehr Swärd och drängen CarlErik Ersson, så ehuru afhörde vittnen och andra omständigheter gifva stöd åt de angifvelser, som emot ofvannämnde tilltalade äro vordne framställde derom att de uti åtalade förbrytelserne verksamt deltagit eller desamma främjat, pröfvar kämnersrätten likväl, då emot de tilltalades enständiga nekande fullständig bevisning till deras öfvertygande om brottslighet i sådant hänseende saknas, dem icke kunna till något ansvar i saken fällas. Emot måilaregesällen Carl Ljungströmmer, förre bokbindarelärlingen Frans Edvard Bolivar Möller, boktryckerilärlingen Carl Alfred Sjöberg, målareläringen Pehr Gustaf Theodor Lundqvist, tunnbindarelärlingen Johan Wilhelm Löfqvist, förre skomakarelärlingen Alfred Fredrik Kryger och förre tunnbindarelärlingen Carl Johan Mcurling har aktor yrkat ansvar, nemligen dels å Ljungströmmer för det han skall lördagsaftonen den 48 Mars sistlidne år, efter att hafva åtföljt de fredstörande folkhoparne, slutligen anfört en sådan till det hus vid Tegelbacken, som bebos af herr generalen m. m. Lorichs, hos hvilken fönstren derefter blifvit af samma folkhop inslagne, dels å Möller, Sjöberg, Lundqvist, Löfqvist, Kryger och Meurling, enär de varit med bland dem af orostiftarne, som påföljde söndag mot viktualiehandlanden Öbergs och konditor Davidssons bostäder utöfvat våldsamheter, medelst fönsters inslående, och hvarvid dessutom på sistnämnae ställe olofligt tillgrepp föröfvats, dels ock särskildt å Meurling, såsom beträdd med att hafva mot polisvaktkontoret å Helgeandsholmen kastat sten; och ehuru samtlige dessa tilltalade genom deras frivilliga erkännande äro förvunne att hafva bland våldsverkarne varit närvarande å de ställen, der nyssnämnde förbrytelser ägt rum, samt, hvad särskildt angår Ljungströmmer och Meurling, den förre, enligt gardisten Danells vittnesintyg, gått i spetsen för den folkhop, som nedtågat till herr generalen Lorichs bostad, och den sednare eller Meurling med ett vittne är besvärad i afseende å den ofvannämnde angifvelsen om stenkastning mot polisvaktkontoret; likväl, och emedan Ljungströmmer icke är öfvertypad att hafva uti våldsamheterna deltagit eller till desamma uppmuntrat, samt, emot Meurlings bestridande, full bevisning saknas om det särskildt emot honom angifna våldet å polisvaktkontoret; thy och då hvad mot samteliga nu ifrågavarande tilltalade i öfrigt blifvit anmärkt, icke ensamt kan anses innefatta någon egentlig brottslighet; alltså pröfvar kämnersrätten Ljungströmmer, Möller, Sjöberg, Lundqvist, Löfqvist, Kryger och Meurling icke kunna till ansvar i målet fällas. Beträffande vidare snickarearbetaren Anton Richard Malmström, så har väl kommit Malmström till last, att han söndagsaftonen den 49 Mars vistats bland den fredstörande hopen i Storkyrkobrinken; men då fullständig bevisning emot Malmströms enständiga nekande icke inlupit derom, att Malmström vid sagde tillfälle medelst hurrningar och oljud i det pågående upploppet deltagit eller varit otidig mot polisuppsyningsmannen Moxtn, finner rätten icke heller Malmström kunna till något ansvar i målet ällas. Ehuru angående skräddaregesällen Petter Hagelfeldt, genom vittnesmål af simläraren Giörcke och vindragaren Carlsson, hvilka, oaktadt Hagelfeldts bestridande, måste för ojäfvige anses, äfvensom genom hvad skräddaren Lundberg intygat, upplyst blifvit att Hagelfeldt måndagsaftonen den 20 Mars å Stortorget högt talat bland en derstädes församlad folkbop; likväl och då nämnde vittnen icke kunde bestämdt upplysa, hvad Hagelfeldt vid tillfället yttrat, vidare än att Giörcke hört honom säga, att man icke borde ge sig förrän fångarne kommo ut, samt Hagelfeldts urskuldande att han endast för nigra å stället närvarande personer beklagat sig öfver att en hans kamrat somma dag blifvit arresterad, styrkes af skräddaregesällen Yderins vittnesmål, pröfvar kämnersrätten, det Hagelfeldts berörde förfarande ke kan till någon ansvarighetspåföljd för honom föranleda. Då emot förre studeranden Gustaf Albert Gnospelii nekande fullständig bevisning icke förekommit