Aftonbladet – 10 april 1849, sida 2

KONSERTEN TILL FÖRMÅN FÖR KGL. HOFKAPELLETS PENSIONSKASSA. I denna musikaliska tillställning fanns en glanspunkt, som ditlockade ett väl icke mångtaligt, men valdt auditorium, nemligen Beethovens oratorium Christus på Oljoberget, som utgjorde konsertens andra afdelning. Man räknar imedlertid detta verk vanligen ej till Beethovens bästa, dels emedan dess styl ej anses nog kyrklig, och dels emedan man ej tror sig i den för öfrigt ypperliga musiken återfinna den djerfva fantasiflygt, som eljest är Beethovens genius egen. Det låter väl ock ej neka sig, att Beethoven här som vid de flesta tillfällen, då hans fantasi varit bunden af textorden, icke utvecklar samma fria lyftning, som i instrumentalmusikens verld; der han ensam herrskar. Några momenter göra härvid dock undantag, såsom de båda herrliga manskörerna, isynnerhet den i Cdur, med sin förträffligt genomförda instrumentalfigur, samt slutkören: en storartad triumfhymn, hvari man igenkänner den jetteande, som skapade sinfonia eroica. Christi och Serafens partier äro visserligen i musikaliskt afseende mästerligt behandlade, men ega ej denna serenitet, som borde utgöra deras utmärkande drag; man vet ock att Beethoven sjelf i sina sednaste år icke var nöjd med det förstnämda partiet. Det hela är icke dessmindre ett herrligt verk, som man, oaktadt dess klarhet, behöfver höra flera gånger, för att rätt fatta hvarje af dess otaliga skönheter. Christus am Oelberge komponerades om sommaren 4800, ehuru det ej förrän vårtiden 1803 kom till uppförande. Herr Strandberg utförde Christi parti; Serafens gafs af mill Berwald, Petri af hr Walin. Hr Strandberg lärer baft ganska kort tid att förbereda sig på sitt parti, hvilket visserligen märktes af det föga nyanserade föredraget; äfven m:ll Berwald hade, utan att falla i öfverdrift, kunnat gifva sitt föredrag något mera färg. Hr Walins parti är mindre betydande; han utförde det oklanderligt. Körerna voro väl inöfvade och gjorde god effekt; krigarnes partier sjöngos af kongl. teaterns körpersonal, och lärjungarnes af musikaliska: akademiens elever. Åfven orkestern, som eger rikt arbetade satser, gjorde sin sak berömligt. Uti konsertens första afdelning nämna vi den af hr Randel komponerade och utförde yiolinconcerten. I denna komposition råder ett arbete, som kan kallas verkligen artistiskt: de i sig sjelfva ej ovanliga motiverna äro utmärkt väl genomförde, och derjemte. finner man cn lika korrekt som intressant harmonisering, en smakfull instrumentation samt en regelmässig form. Af åenna komposition gafs blott första satsen, emedan de öfriga ännu ej lära vara fulländade; säkert önskar mången med oss att i sinem tid få höra det hela. — Af hr Walin hörde man grefyers aria ur Mozarts Figaro, som oaktadt sitt stora konstvärde, dock måhända mindre passar till konsertaria; också lärer den bekanta Mozartska konsertarian i Fdur i början varit påtänkt. Hr Walin sjöng sitt nummer med musikaliskt föredrag, men borde ej bortlemnat de mot slutet förekom mande figurerne i sången. — Hr Grabou utförde med färdighet och sångbar churu något matt ton ett af br Winkler komponeradt fagotidivertissement, som utmärker sig genom bättre formell hållning, än man vanligen finner hos arbeten af denna art. Åfven läto hrr Kördel och Pieper höra en temligen ordinär variationspjes öfver ett tema ur-Don Juan, för 2:ne kromatiska basuner, och böra nämnas med beröm för vacker ton och god ensemble. Konserten började med ouvertyren till Uriel MS Acoston al Schindelmeisser. Hr S., som innehar 2:dra kapelmästarplatsen vid Stadtteatern i Hemburg, är ännu ej serdeles känd af svenska publiken; hans cuvertyi utmärker sig mindre genom originalitet i uppfinnin gen, än genom en ren styl och effektfull instrumen