Aftonbladet – 4 april 1849, sida 3

ker från musslan, så äro doek gälarne hos bäda tem-c ligen lika; de äro neml. ännu tvådelade och ligga ät sidorna nära mantelns kanter. Men hos den när-!1 beslägtade Acmmea ligga de öfver och bakom mun-lr nen som ett gälblad, gömdt i den hålighet, som Gerly bildas under manteln. Denna mantel bekläder äfvenlo här det kägellika skalets inre yta, ehuru hel, ochi bildar ett hvalf öfver djurets hufvud. Siphonerna, le andedrägtsrören, hvarmed musslorna drogo in detn I bh (6 I för respirationen nödvändiga vattnet, återfinnes äfven hos många af de Gasteropoder, som äga vridet snäckskal (Buccinum t. ex.) Der böjer sig nemlh! skalets rand och förlänges, så att en kanal bildas, motsvarande den bugtiga intryckningen på skalets!h insida hos en mussla. Hos de slägten, som äga dessas siphoner, synes hufvudet litet, och äger en snabel, i:sg hvilken den långa och med skarpa tänder beväpnadels tungan ligger; dessa äro väldiga rofdjur. g Sinnesorganerna, ögon och tentakler, äro i börian!a förenade, såsom hos Patella, Buccinum, Cornus,lvy Cyprea, men hos Strombus och Phasia börja des skiljas åt, sträfva at blifva sjellständiga organer.r Hos Strombus bäras ögonen på långa stänglar ochl; äga en lifligt färgad iris, och nära dessa ögonstäng-! lar sitta tentaklerna. Hos Phasianella hafva des skiljts åt. Foten, som hos Patella var så bred, afsmalnar småningom, och hos Strombus — som ge) nom sina ögon påminner om Kammusslan — är den likasom sammandragen, bakåt förlängd och bär Ytterst en hornartad skifva; också krypa icke dessa djur, de välta och gräfva sig fram i hafsbottnens yta liksom musslorna. Det var på fotens bakre sida, på hälen, som hos musslorna denna byssus utbildades, hvarmed vissa arter hålla sig faste såsom vid ewl!? ankartåg; det är ock på hälen som denna skifva — de fria trådarna hos byssus samlade tillhopa — utvecklas. Strombus skall begagna denna skifva såsom försvarsvapen, att dermed utdela skarpa hugg, hos andra såsom hos Buccinum användes den annorlunda. När djuret skall innesluta sig i sitt skal döljer det först hufvudet och sist foten och böjer denna så, att dess ryggsida kommer utåt, hvarigenom den omnämnda hornlika skifvan tillsiuter snäckans öppning såsom ett lock. — Manteln slutligen äger stundom en egendomlig bildning. Hos Cyprea t. ex., af hvars snäckskal snusdosor bruka förfärdigas, går manteins rand utom mynningen och breder sig utanpå snäckan samt prydes med greniga cirrher, hvilka hos vissa arter hafva särdeles sköna färger, och hvarigenom sjelfva snäckan erbåller sitt praktfulla utseende. Hos andra omsluter manteln helt och hållet (Coriocella). Det är manteln, som afsätter snäckans skal. Prof. hade vid framställningen af den kalkafsättning som sker i koralldjurens inre, visat att den kalk, som finnes upplöst i det omgifvande vattnet, upptogs i djurets näringsorganer, öfvergick i näringssaften och under denna strömning genom djurets inre afsattes i det inre af de minsta hinnorna. Hos Echinodermata skedde denna afsättning i dess yttre hylle, i hvilket kalkplåtarne, som utgjorde dessas hårdare betäckning, lågo inbäddade. Men icke så hos musslorna och snäckorna. Om man lägger ett stycke af ett snäckskal i saltsyra, så upplöses all kalken och en organisk väfnad 5 återstår. Denna ät bildad utåt af flera lager sexsiI digt prismatiska celler, inåt af flera lager af enkla hinnor, lagda i ett oräkneligt antal af mikroskopiskt fina veck — genom hvilka den ljusbrytning åstadkommes som kallas perlemorsglans. Men allt detta sker icke jemnt och fortgående, utan periodiskt afsättas och alltid från mantelns bräm till mynningen. Denna kKalkafsättning sker starkare från mantelns främre del, närmast mynningens rand. Hos mycket unga snäckdjur är skalet ännu obetydligt vridet; men ju mera massan af dess inrela organer tilltager, ökes dess mantel och det skal som denna afsätter, hvilken tillväxt sker i kanten af dess mynning, och då tillväxten sker i spiral, får skalet allt fler och flerj omgångar. Denna periodiska bildning tyckes antyda ett förhållande analogt med vissa andra djurs periodiska hudömsning. Det finnes ett antal Gastropoder, som i sitt ut-l, bildade tillstånd aldrig äga något skal; mycket små, l; vackra djur, som äfven förekomma vid våra kuster. c Linnt kallade dem Doris; nu äro de mera kända, och fördelade på flera slägten. Hos de höga Gastropoderna innesluter manteln såsom en säck de inre organerna; här är den endast hvälfd öfver dem, betäckes ej af något skal, men är af fastare väfnad. c Den döljer, ofvanifrån sedd, hufvudet och foten;l; men omvändes djuret, ser man att hufvudet bär på . hvarje sida ett bladlikt vidhänge, som dock icke är I tentaklerna. De verkliga tentaklerne sträcka sig upp genom manteln, som der är genomborrad; och dessa tentakler äro betäckta med vibrerande flimmerhår, och äga derigenom stor känslighet. De äro här skiljda från ögonen, och medan de i sin öfvervägande utveckling utbreda sig i det yttre element, l, hvars rörelse de kunna uppfatta, dölja sig ögonenl. under manteln och uppfatta endast det svaga Jjus,l. som kan tränga nedom dennas väfnad. Slägtet An-l. cula skiljer sig från Doris genom den långsträckta l formen och de prydliga cirrhi, den bär på sin rygg; vid munnen har äfven den 2:ne framstående utskott. Hos Eolis, som äfven i våra kalla haf äger behagliga former och sköna färger, äro munnens sidor lutdragna i långa cirrher, som likna tentakler, ehuru l de ej äro det, ty alla Cephalophorer äga blott 2:nel. tentakler och 2:ne ögon. Djurets sidor prydas af. vackert röda organer, hvilka förut ansågos vara dess andedrägtsorganer, men sådana saknas alldeles på det yttre. Ehuru således dessa skallösa snäckdjur, dem man Tkallat Gymnobrancher, synas olika de öfriga afl samma klass, hafva de dock en gång varit täckte afl. ett i spiral vridet skal. Djuren lägga sina ägg il Tlånga band, omgjutna af ett klart geleartadt ämne; lur hvarje af dessa ägg utvecklas ett djur, försedt I med en liten snäcka, ur hvilken hufvudet skjuter ut. Kring munnen ligger ett stort organ deladt i lober; loch i kanten försedt med fina cirrher, oändligt rörliga organer, med hvilka djuret piskar omkring och Iseglar efter behag, men också ytterst känsliga, så att djuret vid minsta vidrörande af ett främmande föremål drager sig in i skalet. Detta segel är således på en gång rörelseoch känsleorgan och det lär det som hos Doris, Ancula och Folis qvarstål såsom bildningar i trakten af de verkliga tentaklerna. Foten finnes och bär ett lock; men af ögonl hafva spår ej ännu blifvit sedda. Det är, anmärkte prof., ytterst vanskeligt att fölia Idessa djurs förvandlingar; de äro så små, att om Iman lade 240 af dem i en linea, blefve den af: en tums längd. Den finske naturforskaren prof. Nordmann har iakttagit, att de fullväxte djuren tid efter annan fälla hela sin yttre hud, och det synes troligt latt vid första hudombytet snäckan följer med och lingen sedermera återbildas. Tendensen att i manteln afsätta kalkdelar är dock qvar och hos alla Dorider ser man denna mantel innehålla ett slags Iskelett af reguliera kalknålar. Denna Gymnobranchiernas ungdomsbildning, som Itydligen ådagalägger deras förvandtskap med de öflriga Gastropoderna — är också den som iakttages hos alla Gastropoder, i deras första stadium; äfven hos dem är foten overksam såsom rörelseorgan, och diuren simma omkring vid slagen af de cirrher, som ms mm ff ne AA SS mm ——m 7 mm MA Ah Ft bh, Uf — s a 1 S d