Aftonbladet – 31 mars 1849, sida 3

delse g genom trivialisering. Har icke frälsaren sjelf för eskrifvit sparsamhet vid bruket af böner? Då måste väl ock skolan kunna undvara dylikt. — Men låtom oss återvända till vår ÅA. P.-insändare. Det vore i sanning rätt eget att se hvilken figur hans skolpastor,, enligt förslaget uttänkt i detalj, skulle komma att spela inom skolan. Troligen måste denne pastors göromål, utom allt annat, ock bestå i att primsigna skolans tillhörigheter, viga griffeltaflorna till heligt bruk, lägga sin hand på linealer, cirklar, krita och svampar, samt förklara dessa artiklar obrukbara, åtminstone högst farliga att begagna, innan de genom någon kyrklig operation blifvit försatte i riktigt skick. Framför allt skulle han förvandla hela skolsalen till ett heligt rump, ett sanctum sanctorum, ett castrum doloris. Alla lektioner måste hafva en prägel af gudlighet. Således när en gosse redogör för t. ex. en proposition i Euklides, skulle väl skolpastorn stiga fram, antaga Angelvinges bekanta uppsyn och läsa Fader vår, hvarpå, sedan demonstrationen lyckligen slutat och gossen i sin Euklides hunnit till H. S. B., skolpastor hade att uppstämma Herren välsigne oss eller en psalmvers. Sammaledes i geografien, historien, grammatiken, botaniken? Ty ingenting profanum får vara: allt skall vara sanctum. Ins:n torde framdeles rikta vår litteratur med utgifvande af böneformulärer, särskildt passande framför hvarje rike i geografien och historien, särskildt för hvarje verbum i etymologien och regel i syntaxen, särskildt för hvarje djurklass i zoologien och växtspecies i botaniken, hvilka böner skolans lärjungar hade att lära sig utantill för att med sammanknäppta händer uppläsa vid hvarje af dessa lärostyckens företagande. Visserligen skulle härigenom mycken tid bortsopas från undervisningen; men man kan ju aldrig vara nog gudaktig? man bör ju bära sig gudnådeligt åt i allt och hvartenda? Utom skolpastor torde ock en särskild huspredikant böra antagas vid skolan, hvilken dagligen hölle predikningar minst två gånger, nemligen förmiddagen vid elevernas ankomst och läsningens början, samt på eftermiddagen vid afträdet. Det förstås, att man i detaljerna kan framställa allt detta mer eller mindre karikeradt, och läsaren begriper väl att den gode ins:n i A. P. icke gått så långt, som här proponerats; men hufvudsaken, äfven utan öfvergång till denna löjlighetsgrad, blir ständigt densamma, nemligen, att inom skolan religionsundervisningen bör hafva sin enskilda, lagom stora krets, likt andra ämnen, och ej inblandas i allting; emedan religion, såsom sådan, i alla fall och utan denna inblandning eller ideliga repetition, gifves i det öfriga ändå, lika visst som att Gud är deruti, utan att oupphörligen i hvarje sak åberopas. Vi hafva i anledning af artikelserien i Aftonposten kommit att något utbreda oss öfver detta ämne särskildt, hvilket visserligen också i sig sjelf är ganska vigtigt. Vi påminna likväl, att då förmodligen perioden för en allmän förbättring och ombildning af undervisningsväsendet i Sverige, såsom vi hoppas, ej kan vara alltför aflägsen, bör man härvid betänka, att frågan om elementarläroverkens sammanslagning, ämnesläsning och nya methoder i allmänhet, samt om universitleternas derigenom möjliggjorda restauration, så vigtig hon än må vara, dock icke utgör allt, icke ens det betydligaste af saken. Sjelfva Folkbildningen är det angelägnaste. Blott och bart anläggande af folkskolor gör icke tillfyllest, utan måste man härvidlag också vara betänkt på sjelfva beskaffenheten af de ämnen, som i folkskolorna bibringas. Dessa ämnen måste vara sådana, att de gagna det menskliga lifvet, på den punkt deraf, hvarest allmogen befinner sig, och ej stanna vid att utgöra tidsödande kuriositeter. Man vet hvilken stämning af afvoghet allmogen på flere orter ytirat mot skolors anläggande. Denna afvoghet uppsnappas med begärlighet af folkundervisningens fiender såsom ett bevis på dennas olämplighet, ja näranog omöjlighet, då folket sjelf icke vill hafva den. Man förblandar härvid ganska eftertänkligt sak med sätt. Den liknöjdhet allmogen visar för folkskolor, och hvilken på sina ställen till och med urartat till obehagliga utbrott, utgår från erfarenheten om dessa skolors hittillsvarande ringnyttighet. Undervisningen måste lämpas efter behofvet hos den del af folket, som har att skicka sina barn dit. När föräldrarne höra talas om läroämnen, endast eller hufvudsakligen tjenliga blot. för barn, som tänkas öfvergå från bondens vilkor och lefnadssätt till någon annan folkafdelning (t. ex. blifva prest, civil embetsman, handlande o. s. v.), äro de genast färdige med misstanken, att här några funder spelas, och att alltsammans utgör påhilt af herrarne till bondens skada, eller åtminstone att denne skall utstå besvär och kostnad, blott till de förres gagn. Så orättvis denna misstanke är i afseende på folkskolorna, kan man dock inse grunden derför; och den afbjelpes endast genom att inrymma verkligen nyttiga ämnen åt sjelfva folkundervisningen. Att allmogen värderar en sådan, när den är god, derpå har man talrika exempel, och hos många visar sig begäret att läsa så stort, alt de utstå de största besvärligheter, ja, gå flere mil för att inhemta något godt. Hurudan är allmogens ställning -till. presterskapet? Månne väl den liknöjdhet man ofta spårat vid pastoraters tillsättande härkommer från köld för religionen eller från likgiltighet att hafva en god prest i församlingen? Visst icke. Men i de socknar der man varsnar kallsinnighet mot presterna, till och med på sina ställen ordentligt förakt och hat hos allmogen mot det presterliga i gemen, finner man skälet härtill ligga i den bedröfliga. erfarenhet folket på den orten länge haft om sina så kallade ,själasörjares beskaffenhet, enär de befunnits göra alldeles EEE ERGO