Aftonbladet – 31 mars 1849, sida 2

KSR eter heru de från sin himmel se ned på sina ättlingar och uppmana dem att bibehålla glansen af deras namn? ..x Det der klingar skönt, och vore herrligt, om det blot! hölle färgen; men frukten är maskstungen. Ni har tecknat ljussidan, men låtom oss vända medaljen: Hvad se v då? ... Den samvetsgranna historien, som med stiftet lyftad hand är färdig att på sin tafla för evärdeliga tider inrista dessa ättfäders oräkneliga förräderier mot vänskar ch trohet och alla de lönnmord, hvaraf blodet klibbar vic lessa händer, som hålla kommandostafven. Huru mycke! åter icke för verlden stort, som inför Gud är fördömligt! Huru mycken dold dygd stämplas ej på jorden med förkl? ... Men, efter ni tycks älska dessa ädlingars beröm. melse, så säg mig, af hvad stånd voro väl de, som förgif: tade Carl X, och hans son, och dennes söner, af hvilka blott en återstår, den förste, den störste, hvilken dock innan han faller, skall lära känna sina mördare... Hvac felas er?.... Ni bleknar! .. X Ingenting ... ingenting... Ni bedrar er. Det skull smärta mig djupt att höra en ung man, som naturen en kom tycks hafva utrustat, alt göra sig ett stort namn yttra så nya, så fördömliga grundsatser, om ej just edr: ord läto mig i er ana en Diogenes... Men om ni tillhör de detta stånd, om ni sjelf vore ättling al ett stort namn hvilken verkningskrets skulle ej öppnas för edra anlag, e förmåga; hvilka välsignelser skulle ni ej kunna sprida om kring er? Hör! klingar ej ett dunkelt minne från längs förflutna tider vid namnet ... Laurent? Detta utsade gubben med fullkomligt lugn och fas stämma ... Prytz spratt till... Liksom bilder i en laterna ma gica skymtade barndomsminnen förbi hans syn, stor salar, porträtter, riddarrustningar ..En ståtlig riddar( en ung skön dam, stodo Iefvande för hans inbillning.. men allt uppgick slutligen i eld och lågor... storme hven ... hafvet vräkte, och det blef natt... Han förd handen för ögonen, som hade lågorna bländat honom .. Kamrern betraktade honom med skarp, oafvänd blicl Laurent!, återtog denne, efter ett litet uppehåll. i är icke den obemärkte man, ni tror er vara; ni ärättlin af ett stort hus! Och vill ni öfverlemna er åt min,