Aftonbladet – 29 mars 1849, sida 3

oo AE EPPEEFUSPESTECES MUPERTERTER KIETE SPE EFTER FR FULT licke torde vara mer än en, kunde det synas som Ihr J. G. Leufvenmark, i hvilken händelse som helst, -licke behöfde vara så nogräknad. Redaktionen har MNikväl till förklaring velat underrätta Aftonbladets tläsare, att den person, som varit tilltalad, är källarImästaren A. F. Leufvenmark, som har sin vinhanIdel vid Myntgatan, dä J. G. Leufyenmark deremot lidkar sin rörelse vid Jerntorgsgatan. KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM ) UPPTRÄDENA DEN 48 OCH 49 MARS 1848. (Forts. fr, AS 65.) Den 18:de Januari. Efter inhemtad närmare kännedom af samtlige protokollerne och handlingarne i det från den 44:te i denna månad uppskjutna ransaknigsmål angående de under Mars månad sistlidne år här i staden timade oroliga och våldsamma tilldragelser, företog rätten i dag målet till hufvudsaklig pröfning och afgörande, dervid rätten, efter öfverläggning, stannade i följande: Utslag. Kämnersrätten, som, vid öfvervägande af dei detta mäl förekomne omständigheter, ansett den brottslighet, hvartill de för föröfvandet af eller delaktighet uti de här i hufvudstaden den 48, 49 och 206 Mars sistlidna år förefallne oroliga och våldsamma uppträden under tilltal ställde, må hafva gjort sig skyldige, böra hedömas efter grunderne till 6:te kapitlet missgerningsbalken, har målet till slutlig pröfning företagit; och, beträffande först slagtaren Ifvar Wcman, viktualiehandlanden Carl Gustaf Norling, vagnmakarelärlingen Carl Anders Nilsson, måleriarbetaren Herman Gottfrid Svensson, kopparslagaregesällen Johan Rosander, sprutlagaren Johan Gustaf Sjöholm, ynglingen Carl Erik Flodin, cigarrarbetaren Samuel Ekman, näringsidkerskorne Lovisa Spångberg eller Olsson och Fredrika Carlsson, byggmästaren Johan Fredrik Broman, skräddarearbetaren Carl Gustaf Sundstedt, ynglingen Axel Gottfrid Öfverström, målarelärlingen Johan Wahlberg, bagerilärlingen Bror Herrman Forssberg och smedsmästaren Jakob LEconard Bergqvist, så och då allmänna åklagaren förklarat sig icke kunna emot dem föra någon talan, låter Kämnersrätten dervid bero. Vidkommande dernäst vaktmästaren Johan Larsson, emot hvilken misstankar inlupit derom, att kan, lördagsaftonen den 48:de Mars från fenstren till sitt i huset N:o 42 vid Storkyrkobrinken belägne rum, nedkastat stenar på de i brinken uppställde trupper; så och när icke ringaste bevisning derom emot Larsson förekommit, anser rätten Larsson böra njuta sin oskuld till godo; äfvensom, hvad angår hr öfversten Robert Eduard Bruce, boktryckerikonstförvanten Gustaf Adolf Högberg, tygstatsartilleristen Carl Jungström, betjenten Magnus Larsson, smedsarbetaren Johan Andersson, förgyllaregesällen Eric Albert Aberg, skräddaregesällen Thord Pålsson, tobaksarbetaren Petter Wilhelm Kilgren, bageriarbetaren Johan Bladin och skomakarelärlingen Joban Fredrik Andersson, emot hvilka aktor icke heller ansett sig äga tillräckliga skäl att något påstående om ansvar framställa, Kämnersrätten, jemte ogiliande af det jäf kr Öfverste Bruce emot polisuppsyningsmannen Carlsson, såsom afhördt vittne, anmält, finner desse sistnämnde tilltalade böra i brist af laga bevis från ansvar frikännas. Emot bokhållaren i Rikets Ständers Bank, Carl Gustaf Almgren, är angifvet, att Almgren i de uti Storkyrkobrinken lördags aftonen den 48 sistlidne Mars förefallne oroligheter skall på det sätt deltagit, att han genom tal till folkhoparne uppmanat dem till våldsamheter och oliud samt äfven bland dem utdelat penningar; och har väl till bestyrkande af denna å bankobokhållaren Almgrens sida enständigt bestridda angifvelse kassören Hammarström, på vittnesed hörd, till en början intygat, att han ifrågavarande afton hört kankobokhällaren, utanför det hus hr presidenten v. Hartmansdorff bebor i Storkyrkobrinken, till en folkhop hålla ett uppviglande tal, af innehåll. att folket icke skulle kasta ut fönstren, utan på spektaklet eller hvar han sig uppehölle uppsöka den person, som de hyste antipathil emot, samt polisuppsyningsmännen Möller och Kennedy såsom vittnen berättat, att bankobokhållaren omkring klockan sju ifrågavarande lördagsafton, under det rutorne i nyssnämnde hus af det utanför i myckenhet församlade folket inslogos, till våldsverkarne yttrat, enligt Möllers utsago: Bravo, gcssar! hurra! och efter Kennedys förmälan: Det var rätt, gossar! gå pålb äfvensom polisuppsyningsmännen Lindahl och Eriksson på vittnesed tagit, Lindahl: att bankobokhållaren omkring klockan tio på aftonen, å nyssnämnde ställe, till en folkbep, som hurrat och fört oljud, yttrat: Hyecm är det ni burren för? Är det för Hartmansdorff, så hurren utaf tusan djefiar!, samt Eriksson: att bankobokhällaren under ett tal till folket å Riddarhustorget ifrågavarande afton utlåtit sig: Det är förskräckligt att sådant skall kunna hända i vårt land, men cmedlertid få vi lida för Hartmansdorff,, hvilken dervid blifvit af bankobokhållaren med ett oqvädinsord benämnd; dock, alldenstund kassören Hammarström sedermera. förklarat, det han icke kunde med visshet bedöma, huruvida icke bankobokhållarens af Hammarström förut omvittnade yttrande möjligen inneburit den mening bankobokhållaren påstått, eller alt denne endast uppmanat folket att vända sig till den person, med hvars åtgärder de voro obelåtne, men icke kasta ut hans fönster, hyilket vore ett spektakel; samt hvad beträffar polisuppsyningsmär.nen Möllers och Kennedys vittnesmål, dessa befinnas stå i strid med det af kassören Lind omvittnade och af allmänna åklagaren medgifna förhållandet, att bankobokhåällaren icke kommit till Storkyrkobrinken förr än något öfver klockan åtta på aftonen, samt således måste anses grunda sig på ett misstag, så mycket sannolikare, som stentryckaren Bengtsson edeligen intygat, att en person, till kroppsställning och klädsel fullkomligt liknande bankobokbållaren Almgren, men dock bestämdt icke varande kan, vid samma tid och å samma ställe fällt så beskaffade yttranden, som Möller och Kennedy velat tillägga bankobokhållaren Almgren; fördenshull och enär, — äfven om det varit bankotokhållaren Almgren, som fällt de af Lindahl och Eriksson omvittnade yttranden, hvilket, med hänsigt till stentryckaren Bengts-; sons ofvan omförmälde intrgande, så mycket heldre kan vara tvifyel underkastadt, som i egenskap af vittnen hörde dekarteraren Stenbom, källarmästaren Leufvenmark och kyparen Norling, hvilka vid den tiden på aftonen, hvarom fråga nu är, nästan oafbrutet ätlöljt bankoboekhål!aren, derom icke haft något att förmäla, — den Iknelse till brottslighet, som i berörde afscende kunde vidlåda kankobokhållaren, dessutom biifvit tillräckligt undanröjd genom hr expeditionssekretera: en Carlheim Gyllenschiölds, hr kapten Silfverbjelms, skräddaremästaren Borells, bagaregesällen Larssons, enkan Borgströms och hennes dotters, skräddaremästaren Maln.qvists, skräddaregesällen Lundbergs studeranden Heryvans, bårfrisören Sundells, källarmästaren Söderstedts, doktor Ellmins, studeranden Sjöbergers, viktualickandlanden Kihlmans skom akaremästaren Wallins, skoER he blenfan Diyraraonanas FAL