Aftonbladet – 29 mars 1849, sida 3

RÄTTEGÅNGSoOcH POLISSAKER. För någon tid sedan omtalades ett mål, med anledning af angifvelse för våldtägt, som förevar äandra afdelningen af Kämnersrätten, deruti upplystes, att hela angifvelsen var en tillställning för att preja penningar genom hot af en förmögen fabriksidkare. Af de personer, som undertecknat den falska vittnesattesten, hvarpå åtalet grundat sig, återtog den ene genast och den andre, sedan han blifvit öfvertygad om orimligheten i sin utsago, allt hvad de med sitt namn bestyrkt och som den sednare äfven med ed fästat. Detta mål är ännu icke slutadt, emedan mannen, som begagnat den falska vittnesattesten, för att anställa ätal, genom denna sin åtgärd invecklat sig i en ny rättegång, som står i sammanhang med den förra. Han hade nemligen tvungit sin hustru, genom hotelser att i annat fall döda henne, att falskeligen inför rätten vidhålla att det vore sannt hvad han angifvit. När domstolen det oaktadt utletade förbållandet och hustrun bekände sanningen, förklarade hon att hon icke vågade begifva sig hem till den. bostad, hon och hennes man gemensamt begagnat, af fruktan för hans våldsamheter; hon uttog derföre stämning å honom till skillnad i äktenskap, och sedan denna sak flera gånger varit före vid domstolen, blef den också i går der handlagd, utan att hinna till slut. Hela detta trassel, som räckt nära ett år, allt brottsligt med den falska attestens tillskapande, prejeriet, hvarför fabriksidkaren varit utsatt, den falska angifvelsen, falska eden och mannens och hustruns fiendskap m. m., som af det första steget varit en följd, hade troligen aldrig kommit i fråga, om icke en renskrifvare Andersson, enligt vittnenas och mannens sammanstämmande berättelser, varit den villige tillskaparen af den första prejeri-planen. Det vore ett välsignelserikt arbete för Folkbladet, som nu lärer hafva en betydlig publik, att upplysa den lägre klassen om den fara för hvilken den utsätter sig, då den låter leda sig af en falsk bränvinsadyokat. Sådane som sakna heder och ära finnes här godt förråd på, och det omtalade exemplet är icke det enda, att en enfaldig stackare låtit af någon industririddare locka sig till medel för att preja folk på penningar. Ett annat mål af högst obehaglig art, och hvilket tyckes hafva en lika oren källa, har också några gånger varit föremäl för pröfning. En kusk har angifvil sin fordna husbonde, en gammal och aktad högre embetsman, at hafva begått falsk värjemålsed. När detta mål först förekom var angifvaren icke tillstädes, men den anklagade inställde sig personligen och yrkade att målet genom angifvarens frånvaro icke måtte förfalla, utan han åläggas att inställa sig för att sin angifvelse bevisa eller stånda laga ansvar derför. Andra rättegångsdagen hade äfven den anklagade inställt sig, men motparten infann sig icke personligen, utan hade ett ocmbud, hvilket, då det fick kännedom om målet, begärde få afsäga sig fullmäktigskapet. På den anklagades begäran förordnades nu stadsfiskal Lindborg att vara allmän åklagare och på hans yrkande blef angifvaren kallad att vid hemtningsäfventyr sig personligen inställa. Denna kallelse hörsammade han och då målet sist förevar hade ban infunnit sig. Aktor och den tilltalade voro äfven tillstädes. Kusken erkände att han skrifvit sitt namn under stämningsansökningen, som till sitt hufvudsakliga innehåll upplästes, men upplyste att en f. d. kanslist vid namn Lenblom skulle dertill vara författare. Genom hyad vidare förekom upplystes att kusken förut stämt sin fordne husbonde under fordran att få högre lön än denne beviljat; saken hade blifvit afgjord derigenom, att svarande parten friade sig från krafvet genom ed. En mängd personer hade derefter såsom skickade af kusken på olika tider besvärat husbonden med pretentioner, och då dervic omtalats att kusken, sedan han flyttat, råkat i vidIyftigheter och blifvit i behof, hade husbonden både af medlidande och för att blifva qvitt obehaget a sådant spring, sagt att några riksdaler kunde bar väl skänka honom, men då skulle han sjelf instöllc