Aftonbladet – 28 mars 1849, sida 1

drifva adressen, hvari den erkänner såsom laglig. den oss med våld påtvungna grundlagen. ) Väl kan denna utgång af valen tyckas betä inklig; ty hade t. ex. den ena och ännu mera I begge kanrarne egt en liberal rigtning, så skulle hofoch reaktionspartiet nödgats foga sig efIter nationalviljan. Men då detta icke är hänIdelsen, så erkännes af våra skarpsyntaste medborgare, att det är bättre om det konservativa partiet i början besitter en liten majoritet i Ifolkskammaren, och der missbrukar sin öfvervigt på sedvanligt sätt, än om venstra sidan Iskulle i samma kammare egt en lika obetydlig öfvervigt och trädt i stark opposition mot ministeren och kronan samt den öfre kammaren, kort sagdt, emot hela reaktionen; emedan en ny upplösning af kamrarne skulle deraf varit följden, under räddning åt regeringen af det konstitutionella sken, som nu tycks ha blifvit kabinelternas högsta önskan att tills vidare bevara. Nu åter kan den venstra sidans betydliga minoritet småningom, vid behandlingen af de stora principfrågorna och materiella angelägenheterna, ådagalägga inför folket och Tyskland, att den lugnt, sansadt och följdrigtigt försvarar folkets rättigheter och friheter, utan att öfverskrida råmärkena för den demokratiskt konstitutionella monarkien. Oppositionen är nu nästan tvungen att förfara på detta lugnare vis, och den kommer derigenom att vinna allmänna tänkesättet på sin sida samt få den alldrastörsta delen af nationen till ryggvärn; hvilket, som man tydligen finner al valen, icke för närvarande är händelsen. Ministrarne skulle nu kunna upplösa kamrarne utan att en hand rörde sig till dessas försvar, om också partihatet stegrades derigenom, som i andra länder, ända till fanatism och lönnmord. Men om några månader härefter, och då landet genom oppositionens nu sannolikt åtvungna sans, fått bättre begrepp om sitt bästa och att landets allmänna intressen bero på oppositionens bistånd: då skall icke ministeren våga att uppiösa karmrarne. Genom den yttre politiken hafva vi kommit i en annan svår kris, mera hastigt holande än våra inre parlamentariska tvister. Sedan riksdagen i Kremsier blifvit upphäfd med våld, och äfven Österrike fått en oktrojerad författning, ligger kabinetternas afsigt så uppenbar, att man icke behöfver vänta tills skådespelet med representationsupplösning sar och grundlagsoktrojeringar upprepas i Mänchen, Hannover och Mechlenburg, för att öfvertyga sig om gemensamheten i hofvens syften och planer. De hafva samtligen sett, att den gamla hushållningen icke längre låter fortsätta sig: att polisväldet, adelsväldet och embetsmannaväldet måste åtminstone ega en konstitutionell fernissa hädanefter: och derföre vilja de numera icke blott gifva utan påtruga folken allehanda konstitutioneila former och bebrefvade friheter, — alla likväl på det viset insnärjda, att hofvet elier kamarillan håller i ändan af snaran och han leda hela det konstitutionella skådespelet, lika lätt som ett marionettspektakel. Med ett crd, man önskar sig allmänligen en skenkonstitutionalism, — just en sådan som Ludvig Filip fostrade upp åt Frankrike. Denna bana se vi nästan samtlige tyska furstarna vandra, ehuru mer och mindre öppet; och det är märkvärdigt nog, att man till påtrugande af den nya furstliga friheten öfverallt begagnar den väpnade styrkan, ehuru mer eller mindre stötande i olika länder, nemligen på somliga ställen endast med arresteringar och belägringar, då det på andra sker genom bombarderingar, fusileringar och hängningar. Det är icke osannolikt, att upphäfvandets och oktrojeringens timma är nära på slaget äfven för den storå Tyska Nationalförsamlingen i Frankfurt. Då denna församling helt nyligen och mot all förmodan påbjudit direkta representantval utan all census, har den underskrifvit antingen sin egen dödsdom eller manifestet om ett allmänt inbördeskrig. Som likväl det sista svårligen skulle kunna lyckas för Frankfurterförsamlingen, emot furstarna, kabinetterna och deras härar, så är i stället församlingens egen upplösning så mycket vissare. Just nu har också österrikiska hofvet utfärdat en ny not, hvari det tillkännagifver sin vilja, att i spetsen för Tyskland ställa en furste-direktion med 9 röster. Österrike sjelf vill i denna direktion åtnöja sig med ordförandeskapet och 2 röster, och åt Preussen förunnas äfven 2. De öfriga 5 rösterna skulle fördelas jemnt emellan konungarne af Bajern, Wirtemberg, Hannover och Sachsen, samt storhertigdömet Baden. Några kollektivstämmor eller sammanräknade röster tillerkännas äfven de smärre tyska furstarne. Hela planen är, med ett ord, intet annat in en återställelse af den gamla förbundsdagen; men under. ett vida närmare förbund emellan de större staterna än förut. Genom denna plan ERROR ER —— RR