Aftonbladet – 26 mars 1849, sida 1

till hade tillfälle, höll sig en polis på den tidem Hela verlden sökte då att sjelf skaffa sig omedelbara upplysningar om hvad som hände. Ordföranden. Ett allmänt misswoende rådde såIledes? I Carlier. Ja. Femte villnet, DAutriche, rådsledemot från Guvana. I Ordföranden Berätta hvad ni vet! DAutriche. Dessförinnan torde det vara mnödigt att här nämna anledningen hvarföre jag blifvit kalHad till vittne. Jag kom att berätta för en af mina Inumera aflidna vänner, representanten Drault, hvad jag visste om de ifrågavarande händelserna, och han ansåg för sin pligt att upprepa det för mr Portalis, hvilken låtit inkalla mig. På sådant sätt har jag plifvit vittne i detta mål. I Efter läsningen af en artikel i la Presse, om den tillämnade polska manifestationen, önskade jag skaffa mig ett äskådligt begrepp om en sådan manifestation. Måndagen den 43 Mars infann jag mig således utanför Magdalena kyrkan och efteråt på Bourgognetorget, der jag såg en mängd menniskor församlade och deribland några som tycktes rusiga. Dessa ropade: adet måste bli slut i dag; de der lymlarne måste ut, antingen genom dörrn eller fönstretn. — En annan stor skara tycktes lyssna uppmärksamt på en talare, hvilken utvecklade den satsen att Polen vore någonting oskiljaktigt från republiken, och att samma dag man glömde det förra, skulle den sednare gå under. Jag frågade de kringstående hvem talaren vore; man svarade att det var abbe Chatel. Några ögonblick derefter nalkades en general med hvitt hår och ridande på en hvit häst; det var general Courtais, sade man. Han lyckades utan svårighet rida in midt i folkskaran, som omgaf honom under utrop: Lefve folkets general! — Han svarade: Ja mina vänner, folkets generai ända tll sista andedraget! Men lefve Polen också! Man har smädat mig; man har sagt att jag icke hade hjerta för Polen, men jag har fuktat Polens fält med mitt blod; lefve Polen ! Generalen aflägsnade sig snart derefter, sedan han förut räckt handen åt flera personer. Jag anlände slutligen till nationalförsamlingens gård närmast Bourgognetorget, och hörde der en af representanterna utveckla teorien för folksuveräniteten samt slutligen förklara, att han skulle begära att folket måtte få defilera för nationalförsamlingen. Han talade med mycken värma och tycktes göra stor verkan på åhörarne. Denne talare var Barbes. Dercfter ankommo dit äfven ett par andra representanter, som man sade vara Louis Blanc och Albert. Den förre tog ordet och yttrade sig med kraft för folkets rättigheter. Hvad han sade var snarare ämnat att drifva folket framåt än att hejda det. När han slutligen i sitt tal öfyvergick till Polen, tycktes åhörarnes hänförelse nå sin höjd: man begärde fram en fana, man anskaffade en polsk, de tre representanterna insvepte sig i denna fana; och Louis Blanc ropade, att Polens sak skulle segra denna dag. ÅAfven han sade sig erna skaffa folket tillfälle att defilera inför nationalförsamlingen. Ordföranden. Känner vittnet någon af de tilltalade? D Autriche. Ja, det det der är hr Barbös och det der är hr Albert. Efter afhörandet af detta vittne utdelades både till domstolen, juryn och de tilltalade en plankarta öfver nationalforsamlingens palats och dess omgifningar. Sjette vittnet, Berloglio, poliskommissarie för nationalförsamlingens palats, förklarar att han känner Barbies, Blanqui och Flotte, Flotte, Mig? Bertoglio. Ja visst! Det var jag som häktade er. Jag känner äfven Degrå och Courtais. Den 45 Maj tjenstgjorde jag i nationalförsamlingen, enligt prefektens befallning. Nationalförsamlingens president tillsade mig att låta hejda manifestationståget, och att utvälja tolf eller tjugo deputerade — jag minnes icke så noga antalet — samt införa dem i församlingens stora förmak, der en ledamot skulle komma tillstädes att mottaga petitionen. Jag gick nu tåget till rhötes; detta höll då ganska god ordning; i spetsen såg jag Degre och tillkännagaf för honom mitt ärende. Han förklarade då att tjugo deputerade icke vore tillräckligt, utan att man borde taga: hundra. Jag blef under tiden framskjuten af kolonnen ända ill gallerporten, der jag omkullknuffades af den pårängande skaran. Ordföranden. Hvad företog general Courtais vid letta tillfälle? Bertaglio. General Courtais befann sig på stället nnan manifestationen anlände och bron hade jag it stänga. Då några lass med kalksten i detsamna anlände för att köras deröfver, lät general Courais, emot mina föreställningar, öppna stängslet för alkforan. Ordföranden. Såg ni när Blanqui inträdde i ationalförsamlingens sal? Bertaglio. Han var ibland de förste derstädes; et var omkring tio minuter innan hela den öfriga värmen stormade in. När jag ännu låg omkullkatad vid portgallret, såg jag folkhopen öppna sig för tt lemna fri passage, och märkte med förvåning att en tropp, som nyss förut hade stängt till bron, nu tlällt sig i haj och lemnade obehindrad genomgäng t hvem som helst. Ordföranden. Ni gjorde ju efterspaningar cm ftonen i nationalförsamlingens palats? Bertoglio. Ja, hr president; och jag fann vid etta tillfälle åtskilliga ganska vigtiga papper, som fsändes till verkställande utskottet. Som vi äfven ade tillställt hvad vi på polisspråket kalla en råttilla, så blefyo flera på stället obehöriga gäster vid amma tillfälle häktade. t Ordföranden. Ni lade ju äfven beslag på några apen. Bertloglio. Ja, jag fann till och med en machin, om var ämnad till stöpning af 60,000 musköttkuTr om dagen. Allm. åklagaren Baroche. Ni har nämnt i ert criftliga vittnesmål, att åtskilliga representanter — rr Lamartine, Ledru Rollin och Courtais — parmenterade vid gallerporten om manifestationen. Bertoglio. Ja, general Courtais befallde kaptenen t icke släppa in mer än trettio deputerade, men när uterporten öppnades, störtade svärmen in på en gång, ade uppför trappan och bröt ner de gallerportar, som nnos ofvanför pelargången. Degouss.e, som skulle rsvara högra gallerporten, tilltygades ganska illa d denna stormning. Ordföranden: Gaf ni akt på någon serskitd and de mest exalterade? Bertoglio. Ja, en kapten. jemte sprutmästaren pgr, hvilka befunno sig i spetsen för tåget. Vilain. Tillåt mig att på vittnet ställa den från, hvarföre han trängt sig in i mitt hem och med ad rättighet? Baroche. Huru? Var nationalförsamlingens Fpas ert hem? Vilain. Jag frågar hvar han har gjort af det ut och de kulor, som han tillgrep?, Ordföranden. Och jag frågar, jag, hvad ni ville ra med kulorna och krutet i nationalförsamlinSS