Aftonbladet – 24 mars 1849, sida 3

derifran horizontelt och 2:sidigt utgaende grenarne förvillande lik en vanlig skrifpenna. Denna vackert rosenröda djursamling är ock mjuk, blott den cegentliga stafven är kalkartad och tillvexer med polypsamhället. Mest och längst bekant är dock den så kallade Ädelkorallen (Corallium). Den är, liksom de förutnämnda, täckt af ett gemensamt och mjukt hylle, som dock är mera genomväfdt af kalkpartier och afsätter på sin inre sida en hård och tät massa af skön röd färg. Det vi vanligen se förekomma under namn af ädelkorall är det döda korallsamhället, från hvilket den yttre betäckningen är borta, och i detta sitt stenlika utseende gifvit anledning att benämna de närslägtade djuren Lithophyter (Stendjur), ehuru de lika litet kunna föras till mineralriket som till vexternas område; man har trott sig i denna ädelkorallens beskaffenhet, att ega ofvan sin röda kalkmassa en mjukare hud, finna en påfallande likhet med trädens stammar, öfverdragne af den lösare barken; motsatsen är för påtaglig, för att vara förvillande. Man kallade dock dessa djurbildningar på 1700:talet för blommor och Reaumur och Tournefort, naturforskare af oförvansklig ära, ställde dessa hafvets djur bland hafvets vexter, bland alperna; och när skeppsläkaren Peysonel år 41723 funnit och påstod att de verkligen voro djur, förklarade dessa förskare uppgiften såsom en villfarelse. Först 20 år sednare insåg man riktigheten af den gjorda uppgiften och Bernhard de Jussicu gaf Peysonel den rättvisa äran af detta framsteg i sann naturkännedom. Öfverensstämmelsen med blemmande vexter är nu således bevisad vara blott skenbar; det är såsom hade vexternas former speglat sig i hafvets klara yta och detta haf, mottagande bilden uppoch nedvänd, efter sin alstringskraft danat en liknande, i verkligheten motsatt sin urbild. Det är förut antydt, att korallmassorna ej äro att anse såsom döda sediment af en lefvande kraft. Ursprungligen mjuk, förökes den genom de inneboende djurens afsöndringar; denna kalkmassa förstoras, blifver slutligen till qvantitet vida öfverlägsen, men huru stor den än må vara, genomyväfves den alltid af fina maskor, i hvilka näringsämnena cirkulera. Så länge djuren lefva derinom, lefver ock deras omhöljnad; först efter de förras död öfvergår det sednare till sin stenlika beskaffenhet. Ej blott nu finnas koraller. Klipporna på våra fastland, och jordlagren förvaras tallösa lemningar (MHadrepora, Åstrea, Meandrium) af denna djurklass från en försvunnen period. De äro dock ej alla utdöda, äfven af de omnämnde slägtena; vi finna ännu massor af dem i de södra länderna; det är de, som bilda korallbankarne cch korallöarne. Prof. öfvergick efter denna detaljerade framställning af de särskilda koralldjurens inre byggnad och utvecklingshistoria till en i hög grad uppmärksamheten fängslande och utförlig skildring af det infiytande dessa små varelser stundligen utöfva på jordytans ombildning. Under ytan af de sydliga farvattnen gömmer sig en verld, i skönhet, färgprakt och formmångfald jemförlig med den, som med yppig rikedom och underbar fägring bekläder de tropiska trakternas öar och fastland; och liksom kring ängens blommor sväfva tusendetals vingade varelser i njutningsfull yra, så hvimlar det der i djupet af tallösa skaror smådjur. Det är korallmassor, som lefva i den klara vågen och utbreda denna prakt, den de ej mera ega, när den nyfikne forskaren söker bortrycka dem ur deras hem. — Öfverallt finnas koraller i de tropiska trakterna, men ej allestädes i samma mängd, då de ega en begränsning i utbredning, och denna begränsning står i innerligt samband med hafvets värme. Likasom JEquatorn cj är linien för den högsta lufttemperaturen, så är den det ej heller för den högsta vattnets temperatur. En på cn planiglobkarta uppdragen linea, utmärkande denna hafvets högsta temperatur, visade sig skära af dagjemningslinien på tvenne ställen, och höja sig ända ini Mexicanska viken och Röda hafvet. Det är nemligen kontinenternas läge och form, de ställvis rådande vindarne, men framför allt de herrskande strömningarne på djupet, som betinga denna oregelbundenhet i värmfördelningen. Vi veta nemligen att hafvet, utom sina vågor, sin ebb och sin flod, äger rörelser frammanade af djupare orsaker. Mellan Vändkretarne går nemligen i riktning från öster till vester en stor hafsström och från polerna sträcka sig mot xqualorn kylande vattenmassor, hvilka gå fram, bastigare än det omgifvande vattnet, böjas och sammanbindas mångfaldigt och åstadkomma dessa temperaturyexlingar. En polarström ilar utefter Södra Amerikas vestkust, en annan efter Afrikas böjer sig mot Vestindien, och träder der i samband med den stora Golfströmmen, hvaraf spår märkas ännu kring Norges kuster. Det är af dessa orsaker som korallrefyens olika utbredning betingas. Så t. ex. reduceras de betydligen kring Gallopagos-öarne af den der framstörtande polarströmmen, men visa sig i ymnighet i Panamaviken etc. La Plata floden som utgjuter sitt söta vatten till så betydlig massa, att det märkes 30 mil ute i hafvet, hindrar deraf korallers uppkomst i sina omgifningar. En annan gräns är satt för korallernes utbredning af hafvets djup; ty liksom växterna fått för sin fortkomst anvisad en viss höjd, utöfver hvilken de ej kunna stiga, så är det ock för korallerna en i allmänhet bestämd niveau, och denna är vid pass 20 famnar, ty hafvets temperatur aftager småningom nedåt så att, då den vid ytan är 27 grader, är den vid 43 fot 23 gr., vid 1350 fot 9 gr., vid 500 f. 3 gr., vid 4000 f.2!, gr. Vid 20 famnars djup bilda således korallerna sina större eller mindre samlingar, vanligen kallade korallref, emedan de ej sällan synas endast under hafvets yta. Dessa korallref äro af 3:ne slag: 4) Strandref, 2) Barrier-ref, och 3) Ringref eller Atoller. Strandrefven sträcka sig efter öarnes eller landens kuster så långt ut, tills hafvet antagit 20 famnars djup. De omgifva dock ej landet helt och hållet, ty det derifrån nedrinnande söta vattnet, de jorduppslamningar, hvilka på flera sätt åstadkommas, hindra korallmassans tillvext och der uppstå små utloppskanaler. Detta slags ref förekommer i Vestindien, i Röda hafvet och-på flera andra ställen, såsom på Sandwiks-öarna. Barrierrefven följa ock stranden af en ö 0. S. V., men mellan denna strand och korallrefvet åstadkommes, af samma orsak som kanalerna vid strandrefven, en fri, lugn hamn (lagun), stående i förbindelse med det utanför varande hafvet genom större eller mindre utgångar. Denna lagun är olika aflägsen från ön, från !, mil ända till 7 mil, samt af från 20 till 50 famnars djup, och sjelfva refvet sluttar sakta åt lagunen, men ytterst tvärbrant mot det djupa hafvet. En karta af den nordvest från Otaheiti liggande ön Raiatea upplyste på ett åskådligt sätt, att dessa öar, kring hvilka barrierrefven bilda sig, ofta äro af vulcaniskt ursprung, äga i sin midt en hög bergspets, från hvilken bergåsar strålvis utskjuta, samt nedsända i de af den yppigaste vegetation betäckta tränga dalarne forsande bäckar, hvilkas mynningar utsläppa det sötvatten, som åstadkomma de kanallika afbrotten på banken. 1 Ännu märkligare äro Ringrefven eller Atollerna, som sluta sig tillsammans i en kretsformig bildning och gifva skydd åt en derinnanför befintlig lagun, der dock ingen ö finnes. En afbildning visade en utsigt från toppen af det höga berg som bildar likomm hur: 0 RJ hkhAla halöänan nära Ntahnit:.