Aftonbladet – 24 mars 1849, sida 2

serna, de ofrivilliga och ädelt passionerade konseJvenser, som man drager af våra proklamerade prinviper, och hvilka konseqvenser äro af natur att förvirra landets ställning. (Bifallstecken.) Men då jag uppstig:t på talarestolen, vill jag icke hafva kommit dit förgäfves. Jag vill då upplysa, hurudan den provisoriska styrelsens yttre politik verkligen varit; jag skall upplysa, i hvilket afseende ag lika energiskt som hr Ledru Rollin vill upprätthålla den; jag skall säga till hvilken grad denna politik bundit landet och till hvilken grad den lemnat lanlet fritt i afseende på sitt handlingssätt mot utandet. Ar det sannt, att vi genom manifestet af den 3 Maj infört Frankrike på en väg, hvarigenom det ör )undit sig att intervenera till förmån för alla demokratiska frågor, som oförmodadt kunna uppstå i verlden? Ar det sannt, att den provisoriska regeingen, som i sådant fall skulle hafva erhållit en sklatar.t dementi af landets vishet, har på sådant sätt oundit Frankrike, att det måste uppträda för att göra semesam sak med alla revolutionsförsök, alla upprorsförsök. (Knot på yttersta venstern.) En stro! den provisoriska regeringens manifest lyder så här Beträffande andra uppmuntringar ät demokraiska mkter eller åt hvilka som helst nationella resningar, så skulle det icke vara lämpligt för republiken att gifva sådana; det skulle ej heller vare lämpligt för andra att emottaga dem. Jag har redan sagt det i afseende på Schweiz, i afseende på Tyskland, i afseende på Belgien, i afseende på Itaien. Jag återupprepar det i afseende på hvarje nalion, som har inre tvister att slita med sig sjelf och sin styrelse. — Då man icke har sitt blod i ett folks affärer, är det icke tillåt t att der komma med sir intervention eller med sin hand. Vi tillhöra icke något parti, vare sig i Irland eller annorstädes, utom ttvisans parti, frihetens, billighetens och folkets välgångs parti (Bifall till venster.) Jag emottager de handklappningar, som komma rån denna sida (venstern) och jag skall icke säga tt enda ord, märken det väl, något sådant ord, som skall göra mig oförtjent deraf. Gent. Vi hoppas det. (Sorl.) Lamartine. Vi tillhöra intet annat parti än rättvisans, frihetens, billighetens och framåtskridandets arti ibland folken. Någon annan roll skulle icke kunna antagas under fredens tidehvarf, i de främmande nationernas intressen och önskningar. Frankike vill reservera sin frihet i afseende på alla rätigheter, och främst i afseende på sina egna Jag vill för eder uppläsa en annan strof, som innu bättre skall visa den anda, som lifvade den provisoriska regeringen och som uttalar sig i alla våra ord: Då republiken fann Frankrike i ett isoleradt och mindre aktadt tillstånd bland Europas stater, hade den tvenne utvägar att välja: att göra en väpnad explosion mot alla kontinentens troner och områden; att sönderrifva Europas karta; att förklara krig och öfverallt utkasta den demokratiska principen beväpnad, utan att veta, om den skulle nedfalla i en jord, förberedd att mottaga den, eller träffa en opassande jordmån för att der dränkas i blod. En annan utväg är (densamma som vi tagit, och j sjelfve godkänt) att förklara alla folk republikansk fred och fransk broderlighet, att högt tillkännagifva vördnad för nationernas styrelser, lagar karakterer, seder, önskningar, områden, och att högt upplyfta, men med vänlig hand, principen af oberoende och demokratisk frihet för hela verlden, och säga åt folken, utan att tvinga och påskynda händelserna: Vi uppträda icke för att såsom barbarei beväpna den nya idten med svärd och eld; vi beväpne den endast med sin egen glans; vi ålägge icke någon förtidiga former och efterapningar, måhända oförenlige med de ifrågavarandes natur; men om riheten i den eller den delen af Europa förenar sig med vår, om nationaliteter, om våldförde rättigheter, om lagenliga oberoenden förtryckta resa sig, vonstituera sig sjelfva, småningom inträda i folkens lemokratiska familj, och då påkalla vårt försvar för leras hotade rättigheter, i enlighet -med institutiorerna, då stiger Frankrike fram! Nåväl, fortfor Lamartine, nåväl, för att åter upp:epa det sista ordet, har icke Frankrike framträdt? Ar det sannt, att Frankrike genom sina handlingar har på nigot sätt bedragit Italien, har Jofvat Italien en hjelp, som det sedan återtagit. Då vi hade kommit till makten, sade oss Italien senom alla sina agenter, genom alla sina organer: Vi begäre icke Frankrikes hjelp. Vi afböje Frankrikes bistånd. Om det erbjudes oss, skole vi afslå det. Vi afböje Frankrikes beväpnade hjelp och dess inblandning i våra rådslag, våra angelägenheter, liksom fransmännens närvaro på vår jord. Sådan var Italiens ställning i afseende på den yrovisoriska regeringen. (Det är sannt, det är sannt!) Det har legat mig om hjertat att rentvå tribunen rån en förebråelse, som man riktat icke allenast mot oss, bräckliga redskap för en öfvergående makt, not oss som man kan störta utan fara för landet, nen hvilken förebräelse man skulle vilja rikta mot örsamlingen sjelf, d. v. s. mot hela nationen. Nej, let är icke sannt, att Frankrike har lofvat Italien något, som det icke hållit, eller icke städse är bevedvilligt att hålla. tvad hafve vi gjort i afseende på Piemont och i utseende på Italien? Hvad Italien beträffar, så hafve vi yttrat tvenne saker, som blifvit framhållna i alia våra depescher. Om Italien påkaltar vår hjelp, om Iet är hotadt i afseende på sina inre reformer, om let inkräktas, om det tvingas mot sin egen vilja ch mot sin patriotism, om det påkallar vår hjelp, å äro vi färdige. Beviset på denna beredvillighet ir, alt vi redan satt oss emot de makter, som hoade Italien; vi hafva uppträdt icke allenast med en liplomatisk not. utan, om jag så får säga, med en veväpnad not. Och denna beväpnade not bestär if 60,000 man, samlade af oss vid Alpernas fot. Ganska bra, ganska bra!) Har Italien påkallat vår hjelp? Det finnes icke ett ord, icke en vink från Italien, om så skulle kunna uttydas. Folk, ministrar, kamnare — alla hafva med energisk enhällighet afslait hvarje förslag om en intervention ifrån Frankri. es sida. Vi hafve således icke bedragit Frankrike något. Det är Italien, som afslagit Frankrikes bitånd. Det skulle icke kunna finnas någonting mera lyckligt för verldens fred och för den liberala prinipens utveckling än cen våldsam anfallande interention från Frankrikes sida i ett land, der 36,000 talienare skulle sätta sig emot Frankrikes steg, säom en ceröfrares steg. (Rörelse, oredigt sorl.) Och hvad Piemont särskildt beträffar, hvad bhåfyc i gjort? Vi hafve sagt till Piemont: J ären i krig ss Lölaanaan fill Tamhardiatc nanvtt.