Aftonbladet – 23 mars 1849, sida 2

nets yta, skiftevis sammandragande och utvidgande sin runda skifva, höjande och sänkande sig efter behag. Dessa äro maneter, eller, såsom de i Östersjöns skärgård kallas, sjökalfvar; vetenskapen känner dem under benämningen Acalephe. Det är i våra trakter företrädesvis vid vestra kusten de förekomma, föränderliga tll storlek, från ett qvarters till ett knappnålshufvuds. Men sådana de der fria simma omkring hafva de ej alltid varit; deras lefnadshistoria är lika skiftande som underbar. Utvecklade ur ett litet knappt för mikroskopet synbart ägg, se de i detta sitt primära tillstånd ut såsom infusionsdjur, hafva huden öfverallt betäckt med de förut omtalade flimmerhåren (cilierna) och simma af och an under en liflig rotation kring längdaxeln. Kroppens väggar äro under flimmerhåren fasta; hu den äger ingen munöppning (ty af indigo färgadt vatten har man ej sett dem upptagar, men i deras inre observeras skiljda bildningar. Håller man dessa små varelser fångna i en skål, får man efter en half dags förlopp se hur den lifliga rörelsen aftager, blir småningom ganska långsam och upphör slutligen; djuret ställer sig så att säga på hufvudet, det plattas ned och fäster sig vid något fast föremål. Flimmerhåren hafva nu försvunnit, der har ett hornartadt, glaslikt, genomskinligt öfverdrag bildat deras -hudbetäckning, och derinom märker man en lika liflig rörelse, som den cilierna förut ägde, af små partiklar, svängande sig kring en sin medelpunkt; det är en organisk byggnad, som försiggår. Nu böjer sig fram en liten knepplik stam, ofvantill afrundad, men sluten och omgifven af samma glasartade hornhinna som buden; den inre håligheten förlänger sig fortfarande till ett rör, hvarest en rörelse tydligen gifver sig tillkänna, tills stammen börjar utvidga sig i toppen och småningom bilda liksom en klocka, täckt af ett tillslutande lock, och liknar under denna form ett gammalmodigt vinglas. Nu begynna de inre partierna sin utbildning; röret vidgas, smala armar (tentakler) börja visa sig, och i midten synas spår till en mun. Djuret står på gränsen till sitt andra stadium; det kan sjelf hemta sin näring, men, sträfvande till organisk frihet, lyfter det nu det hämmande locket ur dess fogningar, sträcker ut tentaklerna, kastar bort locket, och rundt kring den sprängda öppningen bilda sig franslikt de med små tagglika utskott i ringar besatta trefvarne, hvilka, starka och tjenliga att med kraft rycka till sig rofvet, draga det ned i den vida kaviteten. Det införda näringsämnet förvandias till närande ämnen, hvilka öfvergå såsom små korn i det inre röret och samlas vid en viss punkt, der de afsättas — samt förvandlas sjelfva till lefvande delar af djuret. Det uppstår en punkt för en utskjutande gren, hvilken i sin spets erhåler en klocka, såsom moder-individen förut hade. På detta sätt förgrenar sig stammen oupphörligt genom nya skott till ett litet, lefvande stamträd. Lik en miniatur-dvergskog äro dessa, ofta en tum höga stamträden fästade på tång-blad, klippor c Såsom sådane ansågos de fordom vara sjelfständiga varelser, hvilkas likhet med små växtbildningar förskaffade dem benämningen Zoophyter eller Phytozoer (djurväxter eller växtdjur), såsom Sertularia (Campanularia). Men ännu är ej djurets utveckling slutad, det befinner sig blott i sitt andra stadium. När det erbållit den starkare lifskraft, som är vilkoret för nya kraftyttringar, ser man de omtalda kornen på vissa punkter visa ett raskt hvimmel; der bilda sig små klockor, som förut, men alldeles olika de förra. På fortsättningen af det gemensamma röret utvexer ej en krans af ärmar, utan i hvarje af dessa klockor uppstå individer af en egen To OM oe Md Iform (individer af 3:e ledet), hvilka, så länge de llefva inom klockan, visa en otydlig rörelse, men snart utgå genom klockans tak, då deras förut balTlongslika skifva utbreder sig och de simma omkring såsom små utbildade maneter. Snart utskjuta i kanten långa trådar, och i skifvans midt visar sig en mm MT On ls AA av me HA MA VR AA Jt ut -— BE NI Ar Z SR mm mm I th ja fn mun, ifrån hvilken inåt afgå kärl till en gemensam Thålighet. Stamträdet fortfar sålunda alltjemt att vid I knoppgrrnarnes afgångspunkter utbilda dessa indivi-, Ider, om hvilka man yttrat, att de i detta sitt friI gjorda, färdigbildade tillstånd hafva någon likhet med Isin mor, obetydlig med sin mormor, men alldeles Jingen med sin mormors mor. Väl har man ej, fortfor professorn, i det yttrel glaslika hornhyllet upptäckt någon organisation, men det är dock ej dödt. Det icke allenast växer vid I bildningen af hvarje ny liten klocka, utan det står li ett organiskt samband med de inre delarne. — Men ej nog med det nyss omnämnda bildandet af nya individer: stammens nedra del förlänges små-Iningom till rotlika trådar, hvilka, krypande utefter klippan, resa sig och skjuta upp till ett nytt träd. Man har liknat dessa djur vid små träd; men växten skjuter sina rottrådar ur jorden, suger ur den -Isin näring, som stiger upp genom den höjda stam-Imen, sprider sig ut till bladens yta, och, syrsatt af luften och förädlad genom en inre process, går ut sIsåsom en färdigbildad näring till växtens alla delar. I Zoophyten deremot eger ingen rot; polyperna i dess l grenspetsar hemta näringen utifrån och föra den till hela stamträdets delar. Så äro växt och växtdjur hvarandra motsatta. Den vanligaste större maneten, som ofta träffas äfven hos oss, benämna naturforskarne Medusa aurita. Underbara äro de utvecklingsstadier den genomgår. I likhet med de nyssnämnde, bildar sig ur Idet lilla ägget en individ, infusorielik till storlek, som rullande simmar omkring och spelar med sina cilier; snart fäster den sig vid tångens blad eller klipporna, cilierna falla bort och djuret täckes af ett hornartadt hylle. Der framkomma i dess öfre del 4 korta spetsar, hvilka förlängas; 4 andra träda upp mellan dem, och så ökas dessa allt fortfarande, medan i midten af denna krans en mun bildas. DjuWw vv ret, som nu liknar en strut, är i sitt andra stadium. Det fortfar att vara enkelt, ringar visa sig på dess -I kropp, dessas skillnader blifva allt djupare, så att UR PM a km I 0 det hela ser ut som thefat, satta i hvarandra, och de så afmärkta delarne skiljas slutligen åt, affalla, och simma fria omkring. Skifvan är då djupt och regelbundet flikig, mellan hvilka flikar organer (sinnesorganer?) observeras; de strålande ådrorna i skifvan och ringkärlet, hvyarom förut talats, finnas, men kanten är ej ännu jemn och saknar de långa trå darne. Snart utvexa dock randens mellanstycken och med dem trådarne. Det är i synnerhet dansken Steenslrup, som här förtjensten af den högst märkvärdiga upptäckten af förhållandet vid Meduse bildning. Han kallar detta utveckling genom vexlande generationer, och denna lag herrskar ej blott hos de lägre djuren i allmänhet, ttan man kunde säga att Biens lefnadshistoria äfven antyder detsamma, ehuru mera under form af instinkt, då det är de s. k. arbetsbien, som motsvara det hos de nyss ifrågavarande djuren anmärkta andra stadium. Man ansåg fördom manetens organisation vara ganska enkel. Professorns framställning, åskådliggjord, liksom allt det öfriga. genom mästerliga afbildningar, visar motsatsen, Skifvan är genomdragen af en otalig mängd regelbundna ådror, gående från en stor ihålighet (magen) till randen, derde förenas genom ctt ringkärl, som löper rundt kring kanten oci eger på vissa afstånd mynningar, -derigenom vattnet strömmar in, fram genom djurets skifva, och på samma gång det medför näringsämnena, tjenar djuret till respirationsorgan; ty med vattnet tillföres luft, så nödvändig för lefvande varelsers bestånd. Något hjerta synes dessa varelser ej ega, men i de I fina ådror. som omesifva kärlen såsom flätor, ström