Aftonbladet – 22 mars 1849, sida 2

TOOL Hladl ITUd dl VTI ULL VUUd LIN HFYVUvD, IULCIH Nar kommer man in på ett helt annat kapitel; det gäller nemligen icke blott om revolutioner, eller om staters öden i allmänhet, utan om lalla mehniskans förehafvanden, att det hela, likasom hvarje del står under en högre Försyns ledning. Men dess vägar äro outransakliga, och höra egentligen för hela menniskoslägtet till den pröfning, som detta lif skall utgöra till ett annat och högre, på hvilket vi hoppas. Det är således cegentligt att använda denna sanning såsom argument för eller emot politiska åsigter, och att vilja taga den till bjelp, der logiken icke räcker till. Deremot instämma vi af allt hjerta med förf. deri,att man alltid bör taga sig till vara för tanklösheten och lättsinnet, samt att nationerna böra hålla sina händer rena för det i sig onda och oförnuftiga. Ingenting kan vara sannare. Men just såsom en följd häraf måste det äfven vara en rätt och pligt för nationerna, att söka undanrödja det onda och oförnuftiga i sina samhällsinrättningar och styrelser, samt att icke låta tanklösheten och lättsinnet, gå ända till likgiltighet för de svårigheter eller de förtryck, som despotiska, oförnuftiga eller ioskickliga styrelsesystemer kunna förorsaka den stora massan och det allmänna. Vidare heter det: Det är icke blott munväder, att ,vmånga vänner Itill en sansad frihet, uppskrämda af öfverdrifterna och af kommunistpartiernas försök att skaka sjelfva I samhällsbyggnadernas grundvalar, nu kastat sig på reaktionens sida; saken förhåller sig verkligen sållunda. Men den reaktion, på hvilken den sansade (rätta) frihetens vänner kasta sig, är icke den, som vill föra allt åter till det gamla, äfven sådant detta blifvit genom sjelfva revolutionen kastadt öfver ända; utan den reaktion, hvilken söker att, om möjligt, hejda den lössläppta floden från en total öfversvämning. Det är just mot den öfverdrift och den tygellöshet, hvilka till följd af sakens natur äro revolutionens foster, som hvarje sansad menniska sätter sig till motvärn, och vi skulle tro det vara hvarje sann frihetsväns skönaste pligt (om han annars vet hvad frihet är), att aldrig genom falska förespeglinIgar om revolutionernas goda följder (dessa beräknade för en oviss framtid), väcka folkmassornas slumrande dämoner och kittla det råa våldets krafter. Sätt dessa dämoner, dessa krafter en gång i rörelse, och ingen beräknar deras gång; de skola kanske i främsta rummet falla förstörande just öfver dem, hvilka verksammeast hulpit till att sätta dem i rörelse. Vi hbafva just icke hört omtalas, åtminstone icke här i Sverige sett exempel på att någon försökt predika revolutionerna såsom något I godt i sig sjelf, eller att framlägga falska föFE orespeglingar om deras goda följder. Fullkomligt rätt har författaren ock deri, att den missIrigtning eller öfverdrift, som yppade sig i det TI föregående årets politiska revolutioner, genom Jde kommunistiska lärornas inpass och försök att i sin tur göra en minoritets våldsamma Jåsigter gällande och sålunda bortsnappa revdIlutionens frukter undan majoriteten, framkallat en reaktion i tänkesätten till en viss grad. Men just denna reaktions tillvaro utgör den bästa vederläggningen på författarens farhåga, att den lössläppta folkkraften skulle kunna förstöra samhället, åtminstone under det numera vunna bildningsstadium. Det icke blott för Frankrike, utan äfven för de tyska ländorna gemensamma fenomenet af denna reakItion inom medelklassen i förening med en stor del af de arbetande klasserna visar nemligen å ena sidan, att samhällsordningens behof redan utgör en tillräckligt stark känsla hos majoriteten, för att. sätta en dam emot lanarkien. Men å andra sidan, om ock farhågan för de så plötsligt efter hvarandra framträdande politiska skakningarne gjortatt reakItionen i sin ordning, likasom revolutionen, gått tTett steg längre, än båda behöft eller bordt göra det, så är dock reaktionen. icke farligare, än att den lemnar utrymme för en stor mängd samhällsförbättringar, hvilka, enligt hvad erfarenheten nogsamt ådagalagt, icke hade erhållits, om icke folken hade tagit i med hårdhandskarna. Vi bestrida likfullt icke möjhgheten deraf, att den råa kraften, i det ögonblick den uppenbarar sig, någongång kan i främsta rummet falla förstörande just öfver dem, hvilka verksamt hulpit till att sätta den i rörelsev; men hvar träffar. man väl någon . luppenbarelse af en öfverväldigande kraft, af hvilken icke tillfälliga explosioner och partiella olyckor kunna uppstå och träffa utan urIskiljning. — Vid olyckor på jernvägarne blifva r merändels lokomotiv-förarne, hvilka sätta den km e VV MN kh 7 Kr er ie Md Rv 15 I Pr SS I -— IV blinda ångkraften i rörelse, dess första offer; och öfver hufvud är farten på Jernvägar icke en sak att leka med; men likväl har den i det hela åstadkommit så mycken nytta, att denna uppfinning nu öfverallt mer och mer införes. Ännu ett stycke skola vi citera, och derefter sluta: Om en publicist verkligen älskar sitt fosterland, om han verkligen lifvas äf patriotism, af kärlek till det som betingat de hädangångna nationernas både andliga och timliga tillvaro: om han vet, att ett nationelt lif icke födes med stunden, således icke omskapas i revolutionens verkstäder, utan är en organisk utveckling, är hela seklers verk; så kan han aldrig betrakta en revolution endast från materiel, endast från den timliga nyttans eller skadans synpunkt. Då kan han icke säga, åtminstone med fullt uppsåt, att det onda, som revolutionerna medföra, snart är förglömdt för den erhållna vinsten. Han måste af historien hafva insett, att detta onda är af mycket djupare art. af för nationen oberäkneligt menliga följder. Han måste med denna kännedom säga, att en nation genom revolutionen negerar hela sin fordna tillvaro, afkläder sig hela sitt nationella lif, och träder upp mot sin egen vilja. Ty, strängt taget, uttalar icke revolutionen en nations verkliga, bättre vilja; en nation kan neml. icke vilja, att lagar och ordning stiftas med vapen i band, den kan icke vilja, att våld är log ens för ett ögonblick. En patriotisk publicist kan icke vilja, att fosterlandets välfärd skall hotas af Damoklesvärdet, att det i dess historia skola gifvas sådana stunder, då ingen enda kan beräkna hvad som skall blifva lag och ordning, hvad som skall komma att anses för sanning och rätt. . Detta stycke synes oss vara det svagaste i hela artikeln, och uttrycken om ett nationelt EF som icke födec med tvnden. Och icke om