Aftonbladet – 21 mars 1849, sida 3

sen. Det går oss verkligen djupt till sinnes, att hafva försatt vår värda kollega i den för nerverna så ansträngande tragiska pathos, hvarmed hon utgjuter sitt hjertas känslosamma förtrytelse på en half spalt. Hafva vi gjort Posttidningen orätt, skall ingen vara villigare än vi att gifva upprättelse; men att Aftonbladets oförargliga reflexion om dess belåtenhet kunnat elektrisera densamma till gårdagens moll-serenad, är för oss en stor öfverraskning; belåtenhet är ju Posttidningens rätta lifs-element, och om den der Aftonbladsförfattaren föreställt sig den goda tantens belåtenhet obeskriflig, hvad i all verlden ligger det väl för hisklighet derut:i?! Ar det väl brist på humanitet och anständighet att tro Posttidningen vara obeskrifligt belåten? Vi förstå det icke; och likväl uppmanas vi på skarpt allvar att återkalla lögnen)! Icke kan det vara möjligt, att Posttidningen så der litet smått skäms öfver den der belåtenheten? Så mycket värre för henne; det är då icke alldeles så ljufligt som det kan tyckas att vara belåten, ja förtjust, ty som ordspråket lyder : Ingen ros utan törnen! — Vi skola måhända återkomma till en närmare granskning af den der hiskliga belåtenhetsaffären. pa