Aftonbladet – 21 mars 1849, sida 2

December (presidentvalet) såg ett sönderrifvande af 1815 års traktater. Hvad skola landtmännen tänka, som voro vittnen till främlingarnes infama invasion Frankrike år 48135? (Stark rörelse.) De valde letta namnet, Bonaparte, emedan ett echo deraf änge återljudit från Italien ifrån det tidskifte då let första gången försökte sin befrielse. Om man nu får se detta namn förena sig med Italiens förryckare, blir det icke då tydligt, att Frankrike bedragit sig uti silt val? (Knot till höger.) Ja; Rom hade rättighet att räkna på den provisoriska regevingen, på den exekutiva kommissionen, på nationalförsamlingen; och det har ännu i dag rättighet att räkna på Frankrike. (Bravo! Bravo! !) Om man änker intervenera mot folket i Italien, så våldför man dermed både friheten och konstitutionen, som säger: Frankrike respekterar de främmande nationaliteterna; och dess krafter skola aldrig användas emot folkens frihet, men om j gifven en förklädnad åt denna intervention, och låten andra makter agera ohejdadt, så blir resultatet precist detsamma. Jag skall icke nu inläta mig i kapitlet om påfvens andliga myndighet och dess förhållande till hans veridsliga makt. Tillåten mig blott erinra, att Napoleon i 44 år åtskiljde dessa båda myndigheter, han, som likväl återöppnade kyrkorna. Blott ett slutord, tillade talaren. Jag har icke framställt dessa tankar i ett partis, utan i nationalärans namn. Man kan vara skiljaktig i frågor om den inre politiken; men i frågor om nationens ära inför historien böra alla partiåsigter sättas äsido. J hafven att försvara de moraliska grundsatserna ; j bören betrakta er såsom civilisationens väktare. Betänken eder derföre väl; ty hvarje fel i detta hänseende skulle draga erin på en väg, som vore vanhedrande. — Talaren nedsteg under långvarigt och stormande bifall af venstra sidan, jemte knot till höger. (Forls.)