Aftonbladet – 20 mars 1849, sida 1

det nekas, skola vi sjellva handla. Yi böra icke dröja med denna manifestation; den bör ske om måndagen (den 43 Maj). Blanqui svarade, att han gillade denna tanka. Yrkandet vore rättvist, liksom äfven flera saker, som han sjelf ämnat föreslå; men man måste dock veta att välja lämplig tid; folket vore ej gynnsamt stämdt för kommunismen, som det ännu ej kunde fatta, men hade deremot känsla för andra ider; ordet Polen vore ett magiskt ord, som man borde begagna sig af; utan tvifyel borde man göra en demonstration och begifva sig till nationalförsamlingen. Än behöfdes dock icke att utsätta någon dag. Slutligen förbehöll han sig sjelf att få sätta ut rätta tidpunkten. Det är obekant, huruvida Blanqui då förställde sig, eller verkligen icke visste, ati Hubers klubb redan hade beslutat sig för måndagen; emedlertid ändrade han tanka redan den följande dagen, söndagen (den 44 Maj) och lät besluta, att det republikanska centralsällskapet skulle förena sig med de korporationer, som skulle till nationalförsamlingen frambära en petition till förmån för polackarne; Blanquis klubb, som ämnade spela en särskild roll, skulle dock icke inträffa på den allmänna mötesplatsen vid bastiljen, utan för sig sjelf samlas vid boulevard du Temple, kl. 9 f. m., nära theåtre de ta Gaite; der skulle den afvakta tåget för att utse den plats, som syntes bäst för dess planer. Måndagen den 45 Maj kom ock det republikanska centralsällskapet och tog plats i de främsta lederna af tåget. Blanqui gick i spetsen för sina utvalde. Han var ock en bland de förste, som inträddei nationalförsamlingen. Ett vittne intygar ock, att han jemte Raspail stod i spetsen för de klubbdeputerade, som inemot kl. 4 började nedbryta gallerverket, som vetter åt Place de la Concorde. Derefter anföras äfven en hop yttranden, fällda vid tillfället af Blanquis förtrogne, som temligen tydligt skulle ha yppat afsigten att hämnas, att inkräkta nationalförsamlingen, kasta ut representanterna genom fönstret, och rensa detta Augias-stall, hvilket så mycket säkrare skulle lyckas, som man redan hade beröfvat nationalgardet dess vapen samt förstört trummorna, så att appell icke kunde slås. Sedan nationalförsamlingen en kort stund derefter verkligen blifvit intagen, och Raspail uppläst petitionen, uppsteg Blanqui på tribunen; han yrkade ögonblicklig omröstning om petitionen; i folkets namn reklamerade han rättvisa i anledning af massakren i Rouen, och utropade, att om någon skulle straffas, så skulle det icke blifva massakrens offer, utan dess upphofsmän. Man talade om folkets nöd, och uppmanade nationalförsamlingen att ofördrojligen rådpläga och besluta, huru den skulle kunna gifva arbete åt flera tusentals arbetare, som voro i saknad deraf. Hans ord voro icke fredens ord, utan af den art, att de skulle uppreta de fattige emot de rike. Slutligen förklarade han, att folket med smärta sett män, som det älskade, så att säga systematiskt undanträngda ifrån styrelsens förtroende, och att detta gjort folkets förtroende vacklande. Detta passionerade tal gjorde, att gäsningen nådde sin höjd. Under den förvirring, som derigenom åstadkoms, uppstodo en mängd olika scener; ibland annat uppstod Huber och proklamerade mnationalförsamlingens upplösning, under det att andra utdelade listor för en ny provisorisk regering, på hvilka namnet Blanqui figurerade. Bärande en sådan lista vat Blanqui sjelf en af de siste som lemnade församlingens rum, utropande: kammaren är upplöst; nu till stadshuset Blanquis namn var äfven ett af de första på några af de listor, som utkastades från stadshusets fönster. Man såg der äfven röda biljetter, hvilka voro desamma som inträdesbiljetterna till det republikanska centralsällskapet. Som bekant, segrade dock slutligen ordningen rcdan samma dag ce. m. Blanqui lyckades några dagar hålla sig undan för polisens efterspaningar, men upptäcktes den 26 Maj och arresterades. Under ransakningen har han vägrat ingå i svaromål; hans afsigt är, säger han, att icke förklara sig, förr än i folkets närvaro, öfver de beskyllningar, för hvilka han blifvit föremål. Benjamin F otte, kock, satt arresterad för politiska förbrytelser, då februarirevolutionen öppnade hans fångelses portar. Han var en exalterad vän af Blanqui och bodde tillsammans med honom, rue Boucher. 4; han hade vård om archivet i det republikanska centralsällskapet,. Den 435 Maj följde han troget Blanqui och Huber. Inkommen i nationalförsamlingen visade han sig såsom en af de våldsammaste bland de objudna gästerna. Han uppsteg på tribunen och gjorde hetande åtbörder mot presidenten Buchez, befallande honom uppläsa ett dekret om Polen. Sednare var han en bland dem, som med våld ville från presidenten rycka ett skriftligt förbud att slå rappel. Han var naturligtvis äfven med på stadshuset för att installera en ny provisorisk regering. Han kunde icke arresteras förr än den 29 Maj. Vid visitation, en af dagarne förut i hans boning, fanns der diverse vapenförråd. Flotte har, liksom Blanqui, vägrat svara på demarens fråga. Martin, kallad Albert. Den 44 Maj bivistade Albert, hemma hos Louis Blanc, den s. k. Barbes reunion, der man öfverlade om en manifestation för Polen. Den 43 Maj, vid åget till nationalförsamlingen, såg man Albert i de imsta lederna, klädd, icke som vanligt i svarta äder och hvit väst, utan såsom en arbetare i cn impel paletot och hatt. Då han visade sin repreentant-pollett, öppnades gallerporten för honom. Hen nträdde med fem å sex de mest exalterade, yttrande ill dem: kommen, mina vänner! Questorn Desousge tog honom i halsen för att föra honom tillvaka; men blef sjelf fattad både i håret och halser, varefter han sprang fram till tribunen för att unlerrätta att de order, som gifvits till nationalgardets commendant om nationalförsamlingens försvar, blifit missförstådda. Derefter ville representanten Lon Robert hindra ilbert och hans följeslagare att gå fram. Albert varade med en exalterad ton, att folket vore suveänt och hade rätt att ingå i nationalförsamlingen äsom representanter. Lamartine ville då hindra dem att framtränga, ich föreslog att han sjelf celler någon annan reprecentant kunde få uppdraget att uppläsa den petition, vilken petitionärerne sjelfve icke kunde i egen peron frambära för kammaren. Albert yttrade då: Medborgare Lamartine! Ni kan vara stor som poet, nen vi hysa icke förtroende till er såsom statsmar. Länge nog har ni trakterat oss med poesi och granra raser; folket behöfver nu annat: det vill sjelf gå ut tala vid nationalförsamlingen. Till en annan erson yttrade han att han skulle utkasta hela paeet genom fönsterna, de voro endast aristokrater och eaktionärer. En annan hörde honom säga till Ledru lollin: Eder ynkliga kammare skall om en halfimma erhålla den lön, som den förtjenar. Då anarkisterna ändtligen fått fast fot i församingen, gick Albert fram och satte sig på sckreteraens plats. Ett vittne berättar huru han då kände å lukten, att Albert förtärt mycket brännvin. Då en af hans anhang talade till Albert om vVaen, svarade han: Icke i dag; ännu går endast sta akten Sedermera var han äfven med på