Aftonbladet – 19 mars 1849, sida 2

afrest från Fredrikswern, för att ingå i danska marinen. LANDSORTS-PRESSEN. Uti Götheborg har jagtsällskapet låtit införa en kungörelse i Handelstidningen, hvari sällskapet hembär sin tacksamhet åt dem af resp. stadens damer, hvilka benäget lemnat sitt löfte, att icke köpa vildt under den tid detsamma vär fredlyst. Tillika meddelar sällskapet på det artigaste sätt, den upplysning att tjäder, orre, hjerpe, snöripa o. s. v. äro fredlysta från den 15 Mars och under sommarmånaderna. Få se hvad det kan uträtta att jagtvännerna på detta sätt söka taga damerna på den ömma sidan. Försöket är berömvärdt och önskligt vore att det må lyckas: en förbättrad ton bör göra sitt till i detta hänseende: fruktansvärdt är blott, att de goda fruarna ej kunna motstå frestelsen när bondhustrun kommer in i köket med den färska orrhönan eller. tjädertuppen under förklädet. — Wermlandstidningen och Aftonposten. Wermlandstidningen har i onsdags gifvit ett något grofkornigt, men kanhända väl förtjent svar på de något skrymtaktiga jemmerropen i Aftonposten under titeln: Omlandsortspressens emancipation, hvilka angingo Allehandas affärer och som vi äfven nyligen togo i betraktande i anledning af det ovett, hvarmed Aftonbladet öfvergöts i samma Aftonpostartikel. Wermlandstidningen har dock på ett pi sak dräpande, sätt gjort några anmärkningar som Nämpligen kunna tilläggas hvad Aftonbladet anfört. Sålunda säger W. T. i anledning af ÅA. P:s yttrande om orsaken till Allehandas undergång: Att de radikala läror D. A. hyllat, sedan hr Dalmans utträde ur redaktionen, föranläto Lindmanska katastrofen, är en alldeles för grof fint för att villa om ställningar och förhållanden underkunnige personer. Om hr IL. uti sitt D. A. predikat Aftonpostens läror och ännu hvassare rökt för högsta vederbörande, så hade utgången blifvit enahanda, då han, enligt A. P:s uppgift, icke allenast var insolvent utan ock, redan i förliden sommar, för andra skulder pantförskrifvit prenumerationsmedlen för innevarande år, med hvilka tidningens utgifvande skulle bekostas. Både A. P. och hvarje annan tidningsförläggare (om han icke kunde påräkna extra anslag, garantier eller hvad A. P. behagar kalla dem) som, utan kredit eller tillgångar, förstörde prenumerationsmedlen i förväg, skulle icke kunna fullgöra sina förbindelser att utgifva sin tidning, tendensen må vara hvilken som heldst. Allt detta är så solklart att ett barn kan begripa det. — Om A. P:s uppgift är sann, att personer funnits som betalt prenumerationen på D. A. och i anledning af den förändrade tendensen icke sederrhera uttagit sina exemplar, så visar det mera ocgennytta hos A. P:s trosförvandter, än hos många af D. A:s prenumeranter hvilka, utan att ens läsa den dem i ersättning lemnade ÅA. P., genast använda den till husliga behof. I anledning af uppgiften att det var hr Lindmans fel och icke hr Dalmans, att den sednare trädde ur Allehanda, heter det i Werml. tidningen: hr L. var väl också orsaken dertill, att hr D. et confratres uppsatte Aftonposten och i den tidningen anföllo honom ?, Aftonpostens yttrande att löftesmannen för Allehanda vicke bekymrade sig om, hvilka biträden Lindman ämnade taga,, besvaras i Wermlandstidningen sålunda: Det är ett factum, att hr L. i sin prenumerationsanmälan för 4848 förklarade att hr D. skulle qvarstadna i red. af D. A.; och då detta hr D:s qvarblifvande var ett vilkor vid sjelfva köpet aftidningen, så är det påtagligt att L:s borgesmän icke derom kunnat vara okunnige, och sannolikt fästat sig dervid; ty det är ej troligt att solida personer (och några andras borgen hade hr D. visst icke antagit) lemnat deras borgen åt en så ung, obemedlad och oerfaren person, som hr IL., för 47,000 rdr bko, nedlagde i en så vansklig egendom som förlagsrätten till D. Alleh., om de icke uti hr D. åt honom lofvade biträde och erfarenhet trott sig äga någon, om ock klen, garanti för förslagets hjelpliga framgång. I anledning deraf att Aftonposten förklarat anmärkningen, det hr D. förtjenat 17,000 rdr på affären, för kronan på lögnbyggnaden), och af hvad dermed i sammanhang förekommer, utlåter sig Wermlandstidningen: Ett ovederlagdt faktum är det emedlertid: att hr D. till hr IL. år 1847 sålde förlagsrätten till D. A. för 17,000 rdr bko, och har erhållit garanti för denna summa; och att D. A. uti prenumerationsanmälan för 4848 tillkännagaf att hr D. fortfarande skulle biträda med tidningens redigering. Att hr D. det daktadt frampå året 1848 annoncerade sig som medarbetare i tidningen Aftonposten, och att han utträdt ur D. Alleh. redaktion. Att det är en oärlighet emot publiken af en författare att, uti prenumerationsanmälan till en tidping, uppgifva sig som medarbetare och under årets lopp ur densamma utträda, för att arbeta i en annan tidning ). ) Detta utgör den vigtigaste punkten i hela frågan; en omständighet hvarpå Aftonbladet redan härom dagen fästade läsarens uppmärksamhet. Man får härvid icke förbise anledningen till hela denna polemik. Den är, att Aftonposten upphäft högljudda jemmerskrän, såsom skulle man hört en på gatan rånad och misshandlad person, angående moraliska mord, smädelsebyggnad, förföljelser m. m. alltsedan Aftonbladet vid ett tillfälle sistlidet år, då Aftonposten anföll Dagligt Allehanda, tog sig friheten att anmärka såsom nog besynnerligt af hr Dalman att ej blott bryta med en person på hvilken han hade gjort en så oförmodadt god affår och sätta upp en ny tidning i konkurrens med honom, utan äfven i samma tidning falla öfver honom med en öfversittareton (hvilket ännu är i färskt minne). Det är här, för bedömande af arannlagernhets,frågan. kanhända icke heller