Aftonbladet – 17 mars 1849, sida 3

RÄTTEGÅNGSocH FOLISSAKER. Vi fortsätta nu från gårdagen redogörelsen för det förhör, som i går angående eldsvådan hos notarien Englund hölls i poliskammaren. Då notarien Englund kl. 6 på morgonen sått till hvila, hade han icke kunnat insomna, kyaröre han endast legat en kort stund, hvarefter han utgått till några grannar. Kl. 8 hade han åter henkommit, då han sett Bethulander gå öfver gården ned till en byggning, som bebos af trädgärdsmästaren Lagergren. En kort stund derefter hade han h elden är lösl då han skyndat ned varseblifyvit att rök utträngde ver på ena sidan finnes en höskulle, der cr got halm legat, samt på andra sidan ett rum är beläget. Några målareges nat sig till hr Motanders mantge, och som hört ropet, skyndade då genast in på gården, sarjemte äfven en qvartersman Mandelberg och blef elden med deras tillhjelp snart släckt. Yid detta tillfälle var Bethulander behjelplig att hära vatten. Mandelberg, som ansett faran större än den var, hade under släckningen sprungit ned till varfvet efter sprutan, hvilken också straxt derpi enkom till stället. I anledning af det larm, som häruvcer uppstått, hade hr grosshandlaren Bergman, sjöksptenerne Liljedahl och Gullberg samt smedmästaren Castling tillstädeskommit, och hade nämnde herrar, med undantag af hr Liljedahl, åtföljt hr Englund till salongen, der man i det fönster, hvar ena zardinen förut varit antänd, påträffat en afbränd styiksticksbundt. Hr Bergman hade, under Get man var sysselsatt med släckningen, hört en qvinnoröst på gården ropa: cElden är lös i manegen! utan att han förmärkt från hvem rtopet kommit. Kapten Liljedahl berättar nu, att då han, straxt efter sin ankomt till stället, uppgått på den skulle, som varit belägen öfver det omnämnda sta!ict, hade han der förut funnit Eilda Bethulander; och då han med henne vexlat några ord angående ciisvådan, samt bedt henne åtfölja sig till den del a! höskullen som brunnit, och gått förut i den sma!a gången hon anvisat honom, i tanka att hon fölide efter, hade han blifvit högst förvånad, då han åter vändt sig om, öfver att finna henne försvunnen, i synnerhet som han vid sin ankomst upp på böskullen tyckt sig förmärka ett slags oro i hennes ansigte och kroppsrörelser, hvilket han just i anledning häraf fästade mera uppmärksamhet vid. Liljedahl hade derpå ensam ingått i det derstädes belägna kallrummet, der han endast funnit en madrass ligcande på ett bord, som stått midt på golfvet. — Längre fram på förmiddagen hade Liljedahl berättat detta uppträde med Bethulander för några bekanta, och då dessa, som vistats i närheten af Englunds egendom, begärt att Liljedahl skulle för dem utpeka Bethulander, hade de gått in på Englunds gård, då Liljedahl för dem med handen pekat på Bethulander, hvilken just då stått bredvid fru Magnström i förstugan åt gården. Bethulander, som observerat denna rörelse af Liljedahl, och troligen förstått meningen dermed, hade då framkommit till Liljedahl och frågat shonom, om han ville påstå det hon skulle hafva antändt huset? hvarpå Liljedabl dock icke afgifvit något svar utan tillika med sitt sällskap aflägsnat sig. Då Englund, Castling, Gullberg och Borgman återvändt från salongen ut på gården, der de stannat i samtal med qvartersmannen g, hade den sistnämnde observerat att Bethularder kommit gående öfver gården och begifvit sig upp för trappan till den stallbyggnad, der kallrummet är beläget, utan att likväl dervid fästa någon vigt, emedan han då icke fattat någon misstanke emot henne. Efter vid pass 4 eller högst 3 minuters förlopp, och medan Mandelberg och de öfrige ännu stått qvar på samma ställe, hade Bethulander återvändt från trappan springande, under det hön ropat: ciden är lös i lilla kammaren; det brinner häftigt, men jag har icke kunnat fåupp dörren, hvarpå hon åter skyndat trappan uppföre, åtföljd ar alla de öfriga med kapten Gullberg i spetsen, och hade Mandelberg och Engiund nmedtagit nägra vattpytsar, som stått på gården fyllda med vatten, hvilka Gullberg mottagit i dörren och inkastat i det af en tjock TUK uppfyllda rummet. Mandelberg hade derpå skyndat efter mera vatten, hyarunder Gullberg inträrgt i rummet, utan att likväl straxt kunna upptäcka hvarest elden var; men då han af Mandelberg iter erböll en ny