Aftonbladet – 17 mars 1849, sida 2

fara. Och innan han, enligt öfverenskommelsen, anklagade sig sjelf inför generalen, skrek han: Nådigaste herr grefve! Låt räkna pengarne! Der skall vara hundra dukater., Hvar har ni fått dem ifrån? frågade generalen med sträng röst. Nu påminte Göransson sig sin roll, och kastade sig på knä. Nådigaste herr grefve! Jag är en fattig, syndig menniska, som: af begär till guld låtit förleda mig att gå öfver till fienden med underrättelser; men jag ångrar min synd, och ämnade mig just öfver till nådigaste herr grefven att bekänna den, för att såmedelst erhålla nåd., Jaså! när du öfverraskades:af oss? Jo, den der är riktig, han ! hördes soldaterna. Tyst! befallde Mörner. Bekänn karl! Hvem har lejt dig? Göransson teg. Han besinnade sig på, om det ej vore bäst att tala rena sanningen. Men hvad hade han för bevis? Då rann honom den tanken i sinnet: så dum jag var, som hade väskan i mina händer och ej stal ut ett bref! Det hade varit bevis nog. Denna försummelse kunde nu ej godtgöras. Bekänn ärligt! Endast det kan mildra ert öde! sade Mörner med medlidsamhet i rösten, då han såg att Göransson betänkte sig. Denne ansåg uppmaningen såsom ett förebud till nåd. -;Ja, jag vill ärligt och uppriktigt bekänna allt, och heppas finna en nådig domare, som gör afseende på min änger. Han. berättade nu huru han, allt sedan han blef leverantör, stått i förtroligt förhållande till inspektor Hesselgren vid landtmäterikontoret, huru bref till Hesselgrens syster, som vistades i Norge, gått igenom hans hand; och alt, då kriget var afgjordt, han af Hesselgren blifvit lofvad en stor summa penningar, om han ville öfverföra bud och rapporter till danske öfverstarne. Inspektoren hade då straxt skrifvit till sin syster, alt de hade främmande att vänta i Norge, och dessutom lofvat öfversända ständiga och noggranna underrättelser om allt. Den ångest, under hvilken han upprepade denna 1exa, var ej tillgjord. Jag, arma menniska, så slutade han, lät förleda mig af löften om guld och gröna skogar, men jag svär heligt, att det var min fulla föresats att angifva mig sjelf. Hesselgrens namn hade väckt den högsta bestörtning. ty han var öfver allt känd som en redlig man.