Aftonbladet – 16 mars 1849, sida 2

leraf. Atskilliga försmå dock dessa födoämnen, lägtet Amblyaphis f. x. motstår alla lockelser, det iger ingen mun utan mottager sin föda genom huIcn, ty det är en lag i naturen, hvilken ock ligger ill grund för växternas näring, att tvenne olika vätskor på ömse sidor af en animalisk hinna öfvergå uti och mätta hvarandra; detta slägte undviker möande föremål och man märker hos detsamma en öd punkt, liksom ctt öga, hvarigenom de förnimma ljus och mörker. Dessa djur äga en utomordentlig produktivitet; om ett enda sådant finnes ett valtenkäril, blifva de der inom kort tid oräkneiga, ty de mångfaldigas genom sjelfdelning. Först omgifves djuret med en klar ring, en ny mun med in appårat växer ut, den nya delen förstoras, afnöres — och djuret är deladt. Hvarje af de båda lelarne fortgår på samma sätt, så att man uträknat, ut djur finnas, hvilka på en vecka kunna dela ig till 4 million individer. Om slägtet Vorticella skulle fortfara att så mångfaldigas, som under första imman, så skulle den bilda under 24 timmar 46 millioner sjelfständiga väsenden; men den har sina mellanstunder på hviika den liksom hvilar sig till ya ansträngningar och mångfaldigar sig derigenom under 22 timmar blott till 200 individer. Detta märkvärdiga slägte, hvars djur äro fästade på en semensam stjelk, har en series af förvandlingar, i iet de först dela sig, utveckla sig och åter i Trygsen utskjuta ett skaft, som slutligen fäster sig wid let gemensamma. En annan lika magnifik afbildning visade åtskilliga lika intressanta företeelser inom denna märkvärdiga djurafdelning. Volvox globator, redan 4698 upptäckt af Löwenhoek, och ganska vanlig i dammar, ser ut som en ihålig kula, med nätlik yta och inneslutande runda knölar. Men den nätlika huden är en sammansättning af individer, förenade med hvarandra genom utlöpande långa snärtar, och dessa gröna kulor, som utgöra innehållet, spränga det ytire hyllet, och utbilda sig sedermera sjelfva på samma sätt. Af denna afdelning gifvas djur, som ej ens vid 600 gångers förstorings kulle blifva märkbara och hvilka fått det gamla namnet: Monader: bland de allraminsta är skymningsmonaden (Monas crepusculum). Dessa äga mycken likhet med bildningar, som man träffar hos de vattenväxter, hvilka man kallat Alger. Deraf gifvas några (Conferva) hvilka bestå af ihåliga trådar, fyllda af ett grönt ämne, som slutligen bildar sig till små knoppar, hvilka utträda, simma omkring medelst en långt utdragen snärt, fästa sig snart och gro ut till en tråd, af hvilken blir en ny Conferva. Det är ganska möjligt att de ofvannämnde monaderna blott äro utvecklingsformer af växter. En annan af. växtlifvets enklaste bildningar, Vaucheria, bar sina groddkorn, i likhet med flera infusioner, betäckta af dylika flimmertrådar, som hos dem frambringa rörelse. Hvyarföre äro de då ej att anse som djur? Jo! emedan vi ej skola döma mnaturföremålen endast efter hvad de för ögonblicket äro, utan efter hyad de blifva, liksom ur kälmasken en fjäril utbildar sig ock ur Vaucherias rörliga groddkorn en rastsittande växt. Bacillaria eler stafdjuren hafva sitt namn afsin staflika kroppsform; de äro alla beklädda med ett yttre pansar, som hos de flesta består af kiseljord, aldrig af kalk. Till följe af denna betäckning äro de ock, i motsats till Polygastrica, ytterst långsamma i sina rörelser, hvilka dessutom betingas hvarken af någon inneboende vilja eler likasom sjelfrörliga filmmertrådar utanpå deras kropp, utan endast och allenast genom yttre inverkan, tillfälligt, genom blåst, strömningar och dylikt. Man har beräknat, att en Navicula på 6 minuter skrider framåt , tum, hvilket skulle utzöra 57 år för en mil, då deremot Monaderna skulle kunna tillryggalägga denna sträcka på 7 år. Bland de vanligaste af dessa är St. Gallionella, hvaraf arten Ferruginea, som är ytterst allmän i våra dammar och sjöar, äger roströda fläckar, hvilka man funnit bestå af ett iernhaltigt ämne, ur hyilket man till och med lyckats bereda berlinerblått. Den myrmalm, som upphemtats från bottnen af några sjöar äfven hos oss, kunde möjligen ej allenast vara ett sediment af den ur bergens sidor och djup förvittrade, genom vattnet afsilade jernsubstansen, utan ock ett residuum af dessa Gallionel!x; åtminstone har man funnit, att den till ofantlig mängd består af dylika djurs kiselskal. Afven dessa äga den förmåga, att snart sagdt i oändlighet sönderdelas; Gallionella, som inom en timma börjar sin delning, och derefter något hvilar sig, skulle efter 4 dygn kunna bilda 40 billioner sjelfständiga Gallionelie, om den ej efter flera gånger förnyad delning behöfde en längre hviloperiod. Om de föregående djuren i allmänhet hade en kroppsform, varierande från långsträckt till mera rundad, så äga deremot de polythalamiska eler mångkamriga infusionsdjuren en alldeles snäcklik bildning, vriden och genom tvärväggar afdelad i irskilda kamrar. Genom tvärväggarne gå kommunicerande rör till den yttre öppningen, sera hos olika arter äro olika placerade. På djurets inre sida har man ej iskttagit nägra synuverligt skiljda organer, blott en slemig substans, men från de yttre nedhänga fina, långa trådar, förmedelst hvilka de släpa sig fram. Ekburu enkla de således synas vara i sin organisation, torde dock kommande forsknirgar sprida mera ljus öfver dessa djur, om hvilkas delaktighet i naturens stora hushållning synnerligt märkliga upplysningar vunnits. Sista afdelningen, det är den högsta, bilda Hjuldjuren eller Rotatoria, så kallade efter den hjullika rörelse, som uppkommer genom det beständiga omsvängandet af de talrika cilier, hvilka äro fästade öfver hufvudets geltartade utbredning. Dessa äga hufvud, hvilket är försedt med helt och hållet utbildade käkar, ej horisontela, som på de högre djuren och menniskan, utan, såsom hos alla de lägre, vertikala; hos de flesta kan man iakttaga ögon, visonde sig såsom en röd fläck, och under dessa lig ger en liten kavitet, som troligen är hjerna; ehuru de ej äga något hjerta, finnes dock ett blodomlopp kos dem, fast ej pulserande. På hufvudet finnes dessutom ett rör till vattnets upptagande (månne ett slags organ för respirationen ?), och bakåt äga de en sugskifva eller tång, för att gripa och fasthålla sitt rof; inga fötter. Genom dessa afvikelser från de öfriga infusionsdjurens mindre sammansatta inre bildning, hafva många naturforskare flyttat dem högre upp i systemet, närmare intill skaldjuren. Det är dessa djur, om hvilka man hyst den tanken, att de, en gäng döda, kunna uppväckas genom blott litet fuktighet. Ebrenberg lät djur af denna ordning infrysa i is; men många af dem lefde deruti, sedan de omgifvit sig med en droppe, hvilken förblifvit i sitt flytande tillstånd; detta bar man velat anse såsom bevis på en hos dem närvarande inre värma. Säkert är emedlertid, att då de flesta andra djur förfrysa vid — 42 gr., dessa uthärda ännu högre kyla. Men äfven för hetta äro de föga känsliga. Löwenhock hemtade brännhet sand ur en takränna, fällde några vattendroppar derpå, och fann lefvande djur framstå. Spallanzani fick till lif ett sådant litet kräk, dödt sedan 4 år. Ja! man har torkat dem ilufttomt rum, öfver svafvelsyra och chlorcalcium (ämnen, som äga stark förmåga att draga till sig allluftens fuktighet), och fortsatt under 28 dygn med detta torkande — hjuldjuren lefde ändå upp och svängde Jifliga omkring, såvidt ingen yttre verkan krossat dem under