Aftonbladet – 15 mars 1849, sida 2

Konungen hade nyss återkommit från en dylik färd, då Mörner innfann sig. Om Carl hade varit en vanlig kung, hade grefven utan rifvel inledt sitt samtal med att besvärja konungen, att ör sina trogna undersåters lycka skona sitt dyrbara lif; nu, leremot frågade han: Har ers majestät i dag träffat på några snapphanar? En, blef svaret en styf, dugtig karl. Jag gaf honom n dukat, och en varning på köpetp. Kungen hade knappast uttalat dessa ord, innan en kusir ankom, hvilken förkunnade att öfverste Löwen, i Rinseriges prestgård, blifvit öfverraskad och fången af öfverste von Otken. : Carls ansigte röjde ingen förändring, och likväl passade Mörner på tillfället ... Ers majestät! det slår aldrig felt, att icke Norrmännen förut haft underrättelser om anfallet på dem. Vore det så underligt? Men hvarpå stöder Mörner en sådan misstanke ?, På de stora, oförväntade försvarsanstalter, man här träffat; på dessa öfverrumplingar, såsom den på Höland, Iser Moss, och nu sednast i Ringerige. Man måste medgifva att dessa Norrbaggar slåss bra och trogna äro de, afbröt honom kungen. De förrädare, vi äga i Sverige, trösta på ers majestät: nåd .-.Ni vill väl icke, att jag skall låta hänga förrädare, den jag icke känner ... Men om jag vågade säga min mening ,Hvarför (vågar ni inte det? Jag låter gerna tala vic mig. . Hvem är derom mera öfvertygad än jag! Frågan ä om den förderfliga Prytziska affären, hvad ond blod der gör, hvad elakt exempel den ger. 1 förtröstan på den lejd ers majeslät nådigt beviljat honom, har ban tillåtit sig d oerhördaste uttryck, hvaraf man kan sluta till. hans miss nöje och upproriska tänkesätt, dem han ej engang vårda sig att dölja. Han upptog brefven ifrån Ekeblad och Duwald, och lä ste dem för konungen.