Aftonbladet – 14 mars 1849, sida 2

vas för Aftonbladets läsare. Denna dag för ett år sedan, heter det, gaf Frankrike signalen till dessa stora folkörelser, hvilka hållit på att öfverändakasta västan alla kronor i Europa, utom vår egen. )et är anmärkningsvärdt, att ingen ibland dem om ansågos för Europas klokaste statshufvulen, ännu några dagar förut varseblef, att en evolution hotade, att samhället var undersräfdt, eller att monarkerna icke såsom fordom :egerade i sina folks hjertan ). Ludvig Filip och Guizot, med franska folcets häfder framför sig att öppna och rådfråga, lrömde icke om att i Paris funnos 50,000 män, ärdiga att leverera batalj emot en armå, beslutsamma och i stånd att, om de sattes i röre!se, öfverändakasta tronen och bortsopa hela len styrande och maktegande klassens välde. An mer, tidningen Times, alla regeringars lelande journal, förklarade, att ett upplopp i Paris skulle stärka ministeren och leda till ett system af beslutsamma tvångsmedel. (Man påminner sig härvid i smått äfven prof. Palmblads yttrande i hans tidskrift, ett par månader före revolutionen, alt Frankrike aldrig hade varit så lugnt och så aflägset från en omhvälfning, som då. — Red. anm.) Sedan den tiden hafva Europas regeringar senomgått nästan alla phaser af politiska ställningar och känslor, ifrån den tryggaste förtröstan till sin egen kraft och förtjenst, samt r.kt för undersåtarnes anspråk och allmänna länkesättets makt, först till den ytterligaste nedslagenhet och öfvergifvenhet, derefter till iterväckta förhoppningar på framgången af list och förställning; vidare till väl uppgjorda planer att återtaga sin gamla öfverlägsenhet i makt, senom militärisk eröfring; och slutligen, när detta lyckats, till samma anda af tyranni och missaktning för folkets rättigheter, som karakteriserade de öfverändakastade styrelserna. Om man betraktar tiden från Februari 1848, till samma tid 1849, såsom en kompass eller urtafla, så kan man säga att de styrandes känslor äfven kunna liknas vid en visare, som rört sig rundt omkring denna tafla, och nul stadnat på samma punkt der de befunnos för 12 månader sedan. Men om regeringarnes tendenser och grundsatser äro desamma som förut, så hafva likväl deras ställning, åligganden och nödvändigheter förändrats. För ett år sedan såg man i Europa blott svaga tecken till hvad som kundel kallas en allmän opinion. Ministrar och monarker togo ingen notis deraf, eller bemötte dem med hån; men året 1848 har visat, att det finnes ett allmänt tänkesätt, som, äfven om det slumrar, likväl eger en oemotståndlig lifskraft, och att den regering, som trotsar denna, icke mera kan göra sig säker för ett hastigt utbrott deraf. Absolutisterna fröjda sig i detta ögonblick åt, och de liberala beklaga militärväldets allmänna öfvermakt; men i sjelfva verket bafva armdåerna ingenstädes tagit denna öfvermakt, utan att en viss massa af det allmänna tänkesättet afgjordt understödt densamma. Hade icke den röda republikens öfverdrifter och dårskaper i Frankrike väckt en allmän fördömelse, så hade regeringen icke vågat vända sina kanoner emot densamma. Hade icke den preussiska riksdagens majoritet låtit hänföra sig för långt, och gifvit för mycket understöd åt en massa, som ej rätt väl visste hvad den ville, så hade general Wrangel icke vågat den reaktion, som han nu utfört utan motstånd. Hade riksdagen i Wien icke genom sin ensidighet aflägsnat den slavonska befolkningens sympatier, så hade de slavonska regementerna aldrig kommit att belägra Wicn (?). I Preussen och Frankrike åtminstone är det allmänna tänkesätlet och kommer fortfarande att blifva innehafvare af den suveräna makten, och de särskilda partiernas framgång eller fall kommer att bero på det maktegare öfver alla regeringar och alla massor. Ja, dess välde är uppenbart, äfven i sådana länder, dit man nyss förut ansåg att frihetens ljus icke ännu kunde hafva framträngt. Absolutisterna bygga sina förhoppningar på det gamla romerska rikets tron, eller på Windisch-Grätz och de bömiska soldaternas bajonetter. Vi åter sätta vår förtröstan för den delen af Europa på tyska publiken och den tyska pressen, hvilkas känslor tillsammans bilda en tysk nation, emot hvilken hvarken dynastiska intressen eller militäriskt våld kunna fortfarande ega öfverhanden. Det utmärkande karaktersdraget af året 1848 är i detta hänseende att hafva låtit ridåen uppgå framför det allmänna tänkesättets stora och aktningsbjudande tribunal, som förut var så beslöjadt, att hvarken styrelser eller folk kände dess makt. Man ihågkomme för öfrigt, att reaktionens framgång för ögonblicket icke härleder sig från sympati för klassväldet eller för en privilegierad aristokrati, utan ifrån farhågorna för sjelfva samhällsorganisationens bestånd och för de högre klasser, hvilkas tillvaro anses såsom ett nödvändigt vilkor för detsamma. Vi instämma i den tron, att en sådan indelning i olika vilkor utgör en naturlig och nödvändig samhällsbelägenhet, hvilken alltid måste finnas sålväl. i fria som despotiska stater. Men man skulle mycket irra sig, om man härifrån ville sluta till behofvet af särskilda privilegier, d. lv. s. en särskild politisk makt för vissa klasIser. En sådan aristokrati hotas på allvar i alla delar af Europa, och kan ej räkna på en lång framtid; utan att sådant utesluter en tillbörlig tolerans och en fullkomlig aktning för den naturliga och personliga aristokrati, som ) Man kan i vår tanka icke lägga för mycken vigt på denna skarpsinniga anmärkning af det engelska bladet, som derjemte påminner om ett annat factum. Huru ofta hafva icke, sedan åratal, de liberala skriftställarne i mer eller mindre fogliga ordalag fästat de maktegandes uppmärksamhet på förstånd, den ärlighet och den skarpsinnighet, hvarmed de äro i stånd att följa denna nya