Aftonbladet – 13 mars 1849, sida 2

manhangande smadelse-anrattning, det samla de och sammanknåda till en enda, obäklig, halfkokt mörja af grofva tillmälen och fylla luckorna, (hvarföre icke fjölarna? — det hade låtit ändå kraftigare) med en hop eget otyg, som de tycka erfordras, till att få den giftiga och vämjeliga pastejen komplett. Hvad synes läsaren om detta kraftstycke? Att på vningen angående anföraren gäller Aftonbladet u torrättas man omedelbart nedanföre af artikelförfat:.ren sjelf, som talar om huru Aftonbladet redan tidigt nog under förlidet år begynt nagga hr Dalman med åtskilliga kalkyler, hvaraf skulle framlysa alt han gjort en s. k. god affär på försäljningen af Dagligt Allehanda; att Aftonbladet först uppfann den sagan, att Dagligt Allehanda var i fallande då det såldes, hvilken saga vederlades, men efter någon tid ånyo upprepades; att äfven Aftonbladet uppfann, att de förra medarbetarne i Dogligt Allehanda drogos derifrån, 0. s. Vv. — Vi bedja om ursäkt, om vi här finne något mera lagdt på Aftonbladets debet, in hvad detsamma verkligen tillkommer; och om vi derföre komma med en liten kontraräkning, särdeles i afseende på uppgiften om vissa förmenta vederläggningar. Det är sannt, att Aftonbladet en gång yttrade sig i den meningen, churu vi nu ej hafva de precisa ordalagen till hands, som Vinterbladsmannen uppgifver, nemligen att hr Dalman gjorde en fördelaktig affär, då det lyckades honom, att för 17,000 rdr banko sälja en tidning, som gaf så klena inkomster, som Dagligt Allehanda — om vi icke misstaga oss föllo sig orden i det närmaste sålunda. Aftonbladets mening var ock verkligen sådan. Hr Dalman upplyste då, hvad som äfven upptogs i Aftonbladet, att anbudet helt och hållet hade kommit från köparens sida; men hr Dalman var tillika förbittrad öfver hvad Aftonbladet hade yttrat om Allehandas stä lning vid försäljningen. Att denna förbittring ännu fortfar synes deraf, att uppgiften om Dagligt Allehandas fallande inkomster vid försäljningsperioden nu åter förklaras för en grof och komplett osanning, långt före detta vederlagd,. Ty ärr nödgas vi, med anledning af ctt så hårdt omdöme, upptaga denna punkt till skärskådande, och kunna väl icke anses gå ogrannlaga till väga, om vi dervid följa Aftonpostens egna sifferuppgifter:. D. A., heter det, hade, under en tid af 44 föregående år, aldrig haft så stort prenumerant-antal scm under år 4847, och egde hösten samma år, då L. uppgjorde handeln, 5347 prenumeranter mer i landsorten än 4846,. — Antagom denna uppgift såsom tillförlitlig. Men Aftonposten har visligen glömt bort att nämna en annan omständighet, nemligen att prenumerationspriset på Dagligt Allehanda för år 1847 nedsattes betydligt, med 2 rdr bko ell r mera; hvarföre en tillökad afsättning af 347 exemplar svårligen kunde ersätta den minskning i recetten, som nedsättningen förorsakade. Det bör ock observeras, att Aftonbladet talade om inkomsterna af bladet i det heia, icke om de utgående exemplarens antal. Men hr Dalman har äfven lemnat en annan uppgift, som sätter oss i tillfälle att ännu bättre justera räkningen. Det säges nemligen, att upplagan af bladet de första månaderna af året 4848 dagligen var omkring 400 exemplar större än förut. Nu gjorde händelsen i början af 4848, att hr Dalman, som vid köpet hade åtagit sig att trycka Dagligt Allehanda under året 4848, icke kunde uppfylla denna förbindelse derföre, att han sjelf blifvit mankerad på leveransen af en beställd snällpress. Detta gjorde, att Aftonbladets förläggare blef anmodad hjelpa hr Lindman att trycka Allehanda i Aftonbladets officin, hvilket ock skedde under de första månaderna af året, tills den omnämnda snällpressen anlände. Af denna anledning äre vi i tillfälle upplysa, att hela upplagan af Allehanda under de första månaderna var 2000 exemplar, hvilket i slutet af Februari öka des till 2200, för en kort tid. Efter hvad vi förmoda, utgingo af de nämnda 2000 omkring 4830 såsom betalda exemplar. Antages nu hr Dalmans egen uppgift, att detta antal var 400 exemplar mera, än som utgått äret förut eller 4847, så hade afsättningen då endast utgjort 4430 till 4500; och drager man derifrån de 347, som voro mera år 4847 än 1846, så hade Allehanda år 4846 endast 411350 å 4200 betalda utgående exemplar. Lägger man härtill, enligt hvad förut är visadt, att de 347 exemplarens tillökning 4847 utgör en chimer i afseende på inkomsten, då prenumerationspriset blifvit nedsatt, så kan en hvar, som något känner hvad tryckning, papper, stämpling och redaktionsarfvoden kosta, lätt bedöma, huru mycket Allehanda såsom egendom var värd vid försäljningen. Antag äfven, för att icke vara njugg, prenumerationsinkomsterna för år 1847 till 14,000 rdr bko, som är vida högre än facit af de ofvannämnde siffrorna, och annonsinkomsterna till 8000 rdr, så gör detta en brutto-recett af 22,000 rdr. Huru man med denna summa skall kunna betala alla materiella kostnader för ett så stort blad, som Allehanda var 1847, samt derjemte underhålla en politisk och litterär revy, följetong m. m., och likväl ännu hafva så mycket öfver, att tidningen kan anses representera en egendom af värde, det lemna vi derhän; men måste stå fast vid det påståendet, att Aftonbladets uppgift ingalunda blifvit vederlagd i den nu omnämnda punkten. Det är icke med förkärlek. vi uppehålla oss vid detta ämne; men då Vinterbladsmannen icke dragit i betänkande att afmåla Aftonbladet såsom en belackare, så måste det tillåtas oss att relevera de facta, hvilka hr Dalman sjelf gifvit vid handen; och vi fråga derföre med hvad skäl någon, efter den framställning här blifvit gjord, kan kalla det för en vederlagd saga, att Allehandas affärer verkligen voro klena då försäljningen skedde. Det är dessutom kändt och bevisligt. att hr Dalman sjelf till många af sina bekanta vid den tiden yttrade sin stora belåtenhet öfver det erhållna anbudet och betraktade saken såsom en bonne fortune. Hvad beträffar det förfärligt äreskändande, som skall ligga i omdömet att hr Lindmans löftesmän troligen icke skulle riskerat sina namn för köpet, om de anat att den gamla Allehandaredaktionen inom några månader skulle icke blott afgå, utan jemväl uppsätta en ny tidning, så tro vi att artikelförfattaren gått alldeles för långt uti detta epithet. Det beror naturligtvis på smak huru man vill anse ifrågavarande företag. Men vederbörande äro bra obekanta med allmänna omdömet om de icke känna, att br Dalmans handlingssätt i förevarande hänseende anses hafva varit åtminstone icke serdeles granlaga. Härvid behöfver man alls icke inlåta sig i tvisten om antingen den gamla Allchandaredaktionen bortgick, eller utdrefs ur Allehanda. Derecmot förekommer en annan omständighet, som ännu aldrig blifvit vidrörd, nemligen att prenumerationsannonsen för år 4848 uttryckligen anmälde hrr Dalman och Theorell såsom medarbetare i tidningen för hela det året, och att deras bortgång således, hvilkens fel det än må hafva varit, utgjorde ett bestämdt löftesbrott mot prenumerantorna. Att hrr Dalman och Theorell icke haft någon anledning att afgå ur tidningen, om den i stället för en radikal färg, velat antaga en alltmera grå, eller samma ton som blifvit Aftonpostens, är sannolikt; men då medarbetarne icke gjorde nägot förbehåll i detta hänseende, och det i allmänhet togs för afgjordt att hr Lindman tillhörde den radikala åsigten i politiken, så är det icke heller antagligt, att de gamla redaktörerne af Allehanda ensamt skulle så föga frågat efter tidningens blifvande politiska se na