Aftonbladet – 13 mars 1849, sida 2

Å för dessa moraliska kastat den försäkran, Lindman en anvisning pi prenumerationsmedlen och Isålunda gjort sig betäckt för sin fordran. HR EKO sig Vinterbladsförfattaren, heter det: Mycket hafva vi väntat af dylika förföljares lättsinne eller samvetslöshet; men att se den sagan upprepas, det väntade vi knappasty; hvarjemte anföres, att vintermannen utgått ur Dagligt Allehanda förr än hr D. gjorde det. Öfver påståendet alt hr Lindmans löftesmän troligen ej skulle riskerat sina namn, i fall de trott att hr D. samma år skulle uppsätta en ny tidning, yttras följande märkliga tirad, som kanske bör citeras in extenso: Denna sista tiraden hafva vi ordagrant citerat, för alt visa våra läsare, huru långt i äreskändande omdömen det är möjligt att gå, sedan man lättsinnigt uppställt en hop facta, för hvilkas riktighet man har ingen sorts grund. Iagen skulle utan tvifvel lemna upprättelse för så grofva tillmälen; men att tillgripa den utvägen kan icke falla oss in.li Det finnes ett slags fanatism, politisk fanatism, som törstar efter aniedningar till kanonisationer. Denna har i Frankrike förklarat Alibaud och andra dylika politiska enrages för martyrer; och vi hafva icke lust att gifva materialer till martyr-kronor; en dylik håller redan på att af den blinda parti-fanatismen tillverkas just i denna affär; och det må vara nog. — Hela smädelse-byggnadens art och beskaffenhet är ådagalagd i föregående punkt. Om löftesmännens förutseende gäller detsamma, som om hvad Aftonbladet har att förmäla i afseende på L:s förutseende: det hade bordt omfatta, icke hvad medarbetarne, utan hvad L. komme att göra celler låta. Han är den, som löftesmännen borde hafva känt nog, för att veta, att han icke skulle stöta ifrån sig Isina biträden. För öfrigt är det ett tomt påhitt om, hvad löftesmännen kunde eller icke kunde förutse; de bekymrade sig icke om, hvilka biträden L. ämnade taga, eller huruvida han tagit några eller icke. Förhållandet var, att köpet redan var afsiutadt, innan de flesta medarbetarne voro engagerade. JAf en fullkomligen ogrundad supposition gör man sålunda ihop en hel väfnad af äreröriga tillmälen! Att hr D. förtjent 17,000 rdr på kuppen, förklaras vara kronan på lögnbyggnaden,. Hr D. säges hafva icke vunnit 17,000, icke hälf-l. ten, icke ens en skilling, om man räknar rätt; utan tvärtom förlorat, om man antager att hans tidning var i hans hand en egendom, i den stund ban sålde densammap. Slutligen, sedan de särskilda punkterna blifI vit genomgångna, stiger affekten nästan till en feberspänning, såsom man kan se af följande: I Vi hafva sålunda punktvis genomgått denna smä,delsens väfnad, denna oblyga anklagelseakt mot en person, den anklagaren ögonskenligen icke känner, DD förhandlingar, hvaraf han icke har reda på cn enda, och som han icke gjort sig mödan att undersöka, sedan han sammanplockat dem ur andra lögn-blad eller sqvallret, och ej heller försmått att komplettera med egna påfund, hvad som ur dessa källor brast honom till väfnadens fullständigande. Offret mord-försök måtte hafva trampat på några särdeles ömma liktornar, politiska eller andra, då försöken, likasom genom en öfverensIkommelse och på ett lystringsord, kommit från flera Thåll på en gång. synas Den vackra planens bandtlangare vara. med flit utplanterade i alla landsändar, äfven de aflägsnaste; de höja på en gång sitt skri från Carlstad, Ystad, Götheborg m. fl. ställen. I Götheborg har just i dessa dagar ewt temligen okändt blad (som enligt de sista underrättelserna upphört, vi veta icke af hvad skäl, om det icke möjligen skulle vara att göra ett slags uppseende och ådraga sin utgifvare en kanonisation) helt vårdslöst framatt hr Dalman aftvungit Huru en sådan uppgift kunnat med sådan säkerhet debiteras, Idå hvar enda menniska, som tagit någon sorts notis om katastrofen, vet och redan långt före denIsamma visste, att anvisningar voro utgifna till andra I personer än hr D., som just derigenom hindrades att få någon ersättning för sina fordringar utan borgen, det måste förvåna hvar och en, som ännu icke hos sig utrotat känslan för skilnaden mellan lögn och sanning, eller för pligten att åtminstone hafva en tillstymmelse till grund för hvad han uppgifver. Den panna, som erfordras för att stiga fram och utan blygsel uppgifva såsom factum någon ting, hvars motsats just är notorisk, den är lyckligtvis sällsynt; och för att sådant ändock skall kunna förIsökas, och det samtidigt från flera håll, synes näIstan böra antagas tillvaron af en uppgjord plan, af ett slags komplott. Det är visst förklarligt, om hr Dalman icke Jär likgiltig för sådana närgångna och till en Idel på osanna rykten grundade omdömen, som Sd Å de här ofvan omförmälda. Det är ock onekligen skäl att anmärka den alltför stora lättsinnighet, hvarmed en del tidningar i landsorten stundom frossa på vissa korresponI densartiklar, hvilkas författare i sjelfva verket ej veta mera egentligt nytt, än hvad de läsa i dagens tidningar, och icke kunna skrifva ledande politiska artiklar, men deremot haka sig fast i det lösaste sqvaller, för att hafva Å Å någonting att skrifva om. An värre är det,! när man någongång till och med får se tidningen Söndagsbladet begagnas såsom källa för någon landsortstidning, då det likväl här i bufvudstaden är kändt, att Söndagsbladets hela tillvaro är hufvudsakligen grundad på dikters och skandalers hopsmidande, hvilket ock gör det högst sällsynt att någon Stockholmstidning upptager något derur. Med allt detta synes det emedlertid naturligt att en händelse, sådan som katastrofen med Dagligt Allehanda, skulle väcka uppseende, och att många olika gissningar kunde föranledas af biomständigheterna med det föregående köpet: Aftonpostens uppsättande, frå-l gan om det numera genom katastrofen uppkomna förhållandet mellan hr Dalman, hr Lind-I mans löftesman och Allehandas prenumeranter, 10. S. I I , v. Hrr Dalman och Theorell synas derföre icke precist haft skäl att taga så hett vid sig öfver de utspridda ryktena, utan helt enkelt funnit sig uppmanade att underrätta publiken huru saken verkligen kunde förhålla sig. Det är så mycket mer anledning tilll denna anmärkning, som Aftonpostens här vien vn sade oändliga finkänslighet för landsortstidningarnas anmärkningar, när dessa gällt herrarne sjelfva, icke förmärkts på något sält hindra dem från att i sina egna artiklar gång efter gång tillåta sig fullt ut lika förnärmande omdömen och toma beskyllningar emot Afton, ,)bladet och dess förläggare, och detta utan all tlanledning cch såsom svar på politiska anmärkel ningar. J Dat aa fr og kanhända. alti