Aftonbladet – 12 mars 1849, sida 3

Article Image
rade sig föranlatne hemställa, att, oberoende af de åtgärder, som kunna beslutas i frågan om fattigförsörjningsanstalternes centralisation, stadsnämnden beagade förordna och församlingarnes fattigvårdsstyrelser till iakttagande meddela: att rättighet till inträde, vare sig å fattigeller försörjningshus, skall bestämmas utan afseende å personens högre eller läere lefnadsålder och endast med hänsigt till hans belägenhet, antingen af orkeslös eller obotlig sjuk, då han bör såsom fattighushjon vårdas, eller ock af tillfälligt hjelpbehöfvande, i hvilket fall han utgör föremål för fattigförsörjning. En annan omständighet, hvarå fattigvårdsstyrelsernes synnerliga uppmärksamhet jemväl torde böra fästas, är angelägenheten deraf, att bemälde styrelser vid fattigunderstöds meddelande i möjligaste måtto tillförlitligen utreda, huruvida den hjelpsökande tillhör härvarande fattigvårdssamhälle, d.v.s. om han, på sätt 44 8 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående fattigvården i riket, den 25 Maj 41847 bjuder, efter fyllda 15 år, härstädes sist under tre på hvarandra följande år stadigt vistats, utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd, som af annat fattigvårdssamhälle eller kronan ersättes. Anställandet af en sådan utredning för hvarje särskildt fall är särdeles nödigt på det att, om än personen, med afscende å sin nöd och öfriga förhållanden, ej kan eller bör förvägras den begärda hjelpen, ersättning, i händelse-han befinnes tillhöra annat fattigvårdssamhälle, än Stockholm, eller ock hans försörjningsort icke kan bestämdt utröhas, må, i den ordning bögstberörde nådiga författning föreskrifver, kunna i förra fallet affordras och uttagas hos den kommun, hvartill personen rätteligen hörer, och i det sednare sökas af allmänna medel. Kommitterade fillstyrka derföre, att församlingarnes fattigvårdsstyrelser måtte af stadsnämnden anmodas, att då, i följd af det ena eller andra af här ofvan uppgifna fall, ersättning för någons vårdande härstädes finnes böra af annat fattigvårdssamhälle eller af kronan bekostas, om förhållandet genast göra anmälan hos det i och för så beskaffade angelägenheters bevakande och utförande, å allm. fattigvårdens vägnar, af stadsnämnden redan antagne ombud, för vidtagande af de åtgärder, hvartill omständigheterne kunna föranleda. Noggranna undersökningar af nyssomförmälda beskaffenhet äro ock i afseende å barackhjonen af behofvet högt påkallade, för utrönande af hvars och ens försörjningsort samt vidtagande af de förfoganden, som deraf bero. För närvarande finnes inom hufvudstaden endast en barack, hvartill lokal måst emot en jemförelsevis ganska dryg hyra af fattigvården anskaffas. Då denna loka! är belägen i en af stadens mest aflägsna delar, hvarigenom tillfället till dess begagnande i hög grad försväras för utfaltige personer, hvilka om dagarne kunna hafva att förrätta arbete i motsatta trakter af staden, men, såsom saknande husrum, nödgas att om nätterne anlita baracken, hafva kommitterade, cnär dylika tillflyktsorter lika litet här, som i andra större samhällen, lära kunna undvaras, ansett sig böra fästal uppmärksamhet på lämpligheten deraf, att 2:ne baracker, beligne den ena å Norroch den andra å Södermalm, finnas att tillgå, samt att, till undvikande af en öfverdrifven hyreskostnad, för ändamäålet tjenlige lokaler af fattigvården inköpas. I enlighet med hvad hittills varit vanligt; skulle ifrågavarande herbergen, hvilka äro att betrakta mera såsom ordningsän fattigvårdsanstalter, vara ställde under öfverståthållareembetets för polisärender speciella tillsyn; och borde hjonen hvarje morgon, undergå mönstring, och om de befunnes sakna utväg eller förmåga att, medelst arbete, bereda sig lifsuppehälle, efter sig företeende omständigheter, från barackerne till vederbörande fattigvårdseller sjukvårdsinrättningar förpassas. Komniitterade, som vid öfvervägande härnäst af den till deras behandling remitterade fråga om fattighus-hjons utackordering emot betalning af fattigmedlen, trott det äfven böra komma i betraktande, huruvida icke en dylik åtgärd må kunna lämpligen vidtagas jemväl med andra slags underhållstagare, hafva för en sådan utsträckning af frågan hemtat särskild anledning af sednast törsamlade herrar Revisorers uttalade åsigt, att icke blott fattighusutan äfven försörjnings-hjons utackorderande på landet skulle med framgång och till belåtenhet å alla sidor låta sig verkställa; i hvilket afseende herrar Revisorer yttrat, att hjonen borde klassificeras efter deras förmåga att göra nytta, så att för de hjon, af hvilka det mesta gagn kunde påräknas, betalas mindre och för de skröpligaste mera; att flera af desse sistnämnde troligen kunde åstadkomma något gagn. såsom att efterse barn och kreatur, vårda eld och dylikt, samt att på detta sätt det ändamål kunde innas, att en mängd sysslolösa personer, hvilkas lättjefulla lefnadssätt nu endast gifver näring åt lasterne, blefye hållne till en lämplig och nyttig verksamhet. För deras del äro kommitterade af den tanke. hvad försörjningshjonen beträffar, att någon utackordering af desse icke lämpligen bör ifrågakomma. Ett tillräckligt talande skäl för denna mening torde ligga i den omständighet, att vården om nämnde slags underhållstagare är af helt och hållet tillfällig beskaffenhet och sålunda bör upphöra i samma stund individen blifvit återförsatt i tillfälle att sjelf sörja för sin utkomst, hvilket, såsom hufvudsakligen beroende af hvars och ens olika tillstånd och belägenhet, i de fleste fall icke låter sig med någon visshet på förhand bestämma. Med fattighushjonen eger deremot ett annat förhållande rum. Deras ställning påkallar ett ständigt fortyarande underhåll, som det tillhör hufvudstadens fattigvård att på tjenligaste sätt meddela. Och då på landsbyggden tvifvelsutan gifvas flera tillfällen, än i hufvudstaden, till. olikartad sysselsättning ochi således i vidsträcktare måtto till gagnelig verksamhet äfven för den, hvilken saknar sådan egentlig arbetsförmåga, som fordras för att kunna sig sjelf försörja, samt härtill kommer, att kostnaden för lefnadsbehofvens fyllande i allmänhet torde vara mindre på landet, än i Stockholm, så är visserligen mer än sannorlikt, att, med afseende derå och å det om ock ringa gagn, som i de fleste fall kan vara att påräkna af härvararande fattighushjon, åtminstone en del sådane kunna, till båtnad för dem sjelfve, underhållas med mindre kostnad, än härstädes är fallet, om den åtgärd vidtoges att utackordera dem på landet hos välfrejdade personer emot viss betalning, lämpad efter hvarje hjons större eller mindre förmåga att kunna till sitt underbåll bidraga, dock aldrig öfverstigande kostnaden för hjonets underhåll på fattighuset. Enär emedlertid värden af den person, som olyckliga omständigheter gjort till fattighushjon, ovilkorligen städse måste tillhöra den kommun, der sådant med honom inträffat, så är det gifvet att fattigvården härstädes dels måste garantera kommunen, dit hjonet ulttingas, att detsamma ej skall falla dennas fattigvård till last, dels ock bör hafva att påräkna biträde af dervarande fattigvärds-styrelse ej mindre uti tillsynen öfver hjonets välvilliga och ändamålsenliga behandling, än äfven med besväret af den öfverenskomna årliga underhållssummans tillställande it den, i hvars hus hjonet vistas. Med anledning häraf och under iakttagande af dessa vilkor tveka kommitterade så mycket mindre att föreslå försöket af denna utväg fill en del fattighushjons försörjning, som den syns böra leda icke allenast till minskning i underhållskostna1. damn fir märmmnilAa han stam KA å sata AV IRL RA AR

12 mars 1849, sida 3

Thumbnail