Aftonbladet – 9 mars 1849, sida 3

lästning och Götheborg. Alständet mellan dessa ställen är visserligen icke mer än en svensk mil; men lokala förhållanden, till följe af fästningens läge på en ö, göra att resan dit eller dän, med de ef-l: fekter man nödvändigt måste medföra, merändels kostar 2 rdr bko. Detta är visserligen en bagatell, men många bäckar små göra en stor å! Man måste dessutom komma ihåg, att artilleriofficerare, i olikhet med armfens alla öfriga officerare, icke erhålla en enda skilling i dagtraktamente eller arvode I och för sin tjenstgöring på fästningarne, — — Men långt orimligare och mera betungande äro dock re-l: sorna mellan Götheborg och Carlstens fästning, hvilka resor kunna komma till och med ännu oftare påli hvars och ens lott, såsom af nedanstående färska exempel kan synas. Den 4 sistlidne November kommenderades en vid hufvudstationentjenstgörande oflicer, j 4 4 4 4 i att begifva sig) till Carlstens fästning, för att vid dervarande depotkompanier tjenstgöra. kommendering skulle, såsom förr varit vanligt, räcka ett helt år, instufvade han sina nästan nya och för honom dyrbara möbler jemte sitt vackra och icke obetydliga bibliothek på cn dertill förhyrd båt, men måste sjelf resa landvägen, för att oberoende af väder och vind kunna på utsatt dag anmäla sig hos vederbörande kommendant. Denne samme officer Vmnenderades nu den 49 Febr. att ofördröjligen egifva sig till den några och tjugu mil ifrån Carlsten belägna Carlsborgs fästning. De af honom i Marstrand förhyrda boningsrum kan han icke få annan hyresgäst att öfvertaga, förr än till sommaren; alla sina möbler har han i hast mäst försälja till mindre än , af hvad de kostat honom i inköp, emedan de dels skulle illa medfarits, dels blifvit för dyra att denna årstiden transportera så långt landvägen. Detta är ju ett litet vackert exempel på vederbörandes omtanka om sina underhafvandes bästa! Ett annat: Den 43 sistlidne Deeember kommenderades från hufvudstationen en annan subaltern, att inställa sig till tjenstgöring på Carlstens fästning, i stället för hr regementschefens son, som efter nära 9 års tjenstetid som officer ändtligen var i tur till denna kommendering, men nu erhöll kongl. permission för vigtiga enskildta angelägenheter. Samme subaltern kommenderades från fästningen tillbaka till hufyudstationen den 4 derpå följande Februari; och, sedan han derstädes tjenstgjort 20 (säger tjugu) dagar, återkommenderades han, att den 22 samma månad ånyo aflytta till Carlsten, för att der tjenstgöra; Gud allena vet buru många år, månader eller veckor. Under sådana förhållanden måtte väl ingen kunna förebrå subalternerna vid Götha artilleri, att de äro stationära! Nu kan en sådan flyttning mellan Götheborg och Marstrand omöjligen företagas höstoch vintertid under 40 å 42 rdr bko. Den sist omnämnde officern, som mellan d. 45 December och d. 22 Febr. blifvit kommenderad, att på egen bekostnad verkställa 3:ne sådane flyttningar, har således på 9:ne månader måst utbetala mellan 30 och 40 rdr bko i reseomkostnader i och för kronans räkning. Vidare: En underlöjtnant åtnjuter i årlig lön netto 300 rdr bko, hvilket gör för 2:ne månader 50 rdr, hvaraf han sålunda kan blifva tvungen, att utbetala mer än 3,, för resor och flyttningår. Han skall således lefva och hålla sin uniform i propert och tjenstbart skick på mindre än 40 rdr bko i månaden eller, rättare sagdt, på ringare än 46 sk. bko om dagen. Sannerligen behöfver han icke lyfta sin blick emot höjden och se uppå foglarne, som den himmelske fadren så rikligen sörjer för! Men tro ej, k. läsare, att detta eller dylikt inträffar till följe af iråkade disgracer eller bristande duglighet till den ena eller andra tjenstgöringens bestridande. Visserligen icke! Vederbörande erkänna helt öppenhjertigt, att de beklaga de stackarne lotLen träffar, men att de ej kunna hjelpa det. Tro ej heller, att den omtalade beskattningen på deras löner medelst anbefallande af hvarjehanda reseföreLag är något nytt påfund! Åh nej; i många år har det så varit — i många år hafva de stackars officerarne och underofficerarne sinsemellan beklagat hvarandra och sig sjelfya. Men längre har deras klagan dock aldrig hunnit. De hafva i det längsta möjliga med tålamod och tystnad fördragit alla de olägenheter deras olyckliga stjernar ådragit dem. Men då denna deras resignation, Jångt ifrån att vara förstådd och värderad eller till någon slags reformation föranledande, med hvarje dag som går, gör förbistringen värre och värre, så vore det snart sagdt ett brott eller åtminstone en oförlåtlig liknöjdhet, att längre dölja sanna förhållandet. Emellertid för att nu denna gång endast vidhålla frågan om reseersättning, så kan väl icke gerna någon tro, att sedan vederbörande blifvit gjorda uppmärksamme på denna saks orimlighet och särskildt genom ofvanstående båda exempel på, huru ojemnt och orättvist denna beskattning kan blifva fördelad, icke ens det ringaste försök blifvit gjordt, att förskafra ändring i så bisarra författningar celler lindring i så förtryckande tjensteåligganden. Så är dock förhållandet. De ödmjuka ansökningar om ersättning enl. K. Maj:ts nådiga resereglemente, som blifvit till chefsembetet inlemnade, hafva genast remitterats till sökanderne med resolution, att enligt gällande författningar ingen reseersältning bestås dem; utan att ens försök af hr regementschefen göres, genom att dessa ansökningar vidare fortskaffa och understödja, för ufbekommande af de sökta medlen, eller för ernående af ändring i en för fattiga tjenstemän så högst betungande förordning. Att ändring skulle vinnas, om den i vederbörlig ordning och rätt motiverad genom regementschefen och generalfälttygmästaren hos Kongl. Maj:t i underdånighet söktes, derom är insändaren och många med honom fullkomligt öfvertygad, synnerligast som den major, hvilken tjenstgör som divisionschef vid de å fästningarne förlagde depötkompanier, erhåller skjutsoch dagtraktamente för de inspektionsresor, han årligen gör mellan sistnämnde orter och hufvudstationen. — Men hvad behöfs ändring, tycker man, i en sak, som går bra ändå? Det ir nog mycket man har att i böneväg framställa för egen del här i verlden! Så länge bara de stackars subalternerna och underoffice arne betala och lyda, gör det föga om de klaga och svälta. Men insänaren af denna artikel har fått i sin tro, att den konung och det fosterland, åt hvilka ban svurit att offra sitt blod och sina andliga och lekamliga krafer, ej kan gilla en så barbarisk maxim; och som an icke haft någon annan utväg, att för dem båla få saken framdragen i dagen, har han måst taga in tillflykt till de rättigheter tryckfrihetslagen medger honom såsom Svensk medborgare. artilleriregemente, spelar der cn högst märkvärdig roll och har sin egen kuriösa historia, som) vi utbedja oss, att en annan gång få förtälja. Så. mycket kunna vi dock nämna, att der för närvarande icke finnes mer än En enda fullkomligt disponibel subalternofficer, hvilken den 4 sist. Febr. hemkom till hufvudstationen efter flera års tjenstgöring på olika fästningar. Ins. anm. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. I den förmodan, att dennaj j mm SV