Aftonbladet – 9 mars 1849, sida 3

(Insändt.) Detta är på längt när icke allt! Borgmästare Brun. Bland de många tryckande bördor, som blifvit lagde på det lägre befälet vid svenska artilleriet, finnes väl ingen hårdare och obilligare än den, at personer, tillhörande detta, skola utan ersällning företaga resor flera gånger om året mellan regementets hufvudstation och dess detachementer å rikets fästningar, under det att, som hvar man vet, deras löner äro så knappa, att de icke kunna under närvarande dyra lefnadsförhållanden räcka till förskaffande af lifyvets nödvändigaste behof, huru sparsamt och hushållsaktigt de än användas. Det vid ofvannämnde detachementer tjenstgörande befäl är nemligen icke permanent, utan subalternofficerare och underoflicerare kommenderas påäle-mMöle till tjenstgöring än vid hufvudstation, än vid något af detachementerna; och flyttas ofta, samt ej sällan utan att veta derom mer än några timmar före den beordrade afresan, fram och åter från den ena garnisonsorten till den andra. Så tillgår det åtminstone vid Kongl. Göthaartilleriregemente. Huruvida dessa täta ombyten af befäl för truppen och af luft för befälet kunna vara förenade med någon taktisk fördel eller afsedde för de sednares bättre helsa, känner icke insändaren; men desto bättre, att de äro I högsta grad menlige för den förut nog magra plånboken. Icke nog med att dessa täta förflyttningar i den betydligaste grad öka lefnadskostnaden, då en sådan på ständig flyttfot varande person icke kan, hyarken i afseende på boningsrum eller andra förnödenheter, kontrahera för någon längre tid, såsom t. ex. på qvartal eller månad; — utan till och med sjelfva resekosltnaden orterna emellan måste den fattige subalternofficern och underofficern sjelf bestrida med sin otillräckliga lön. Författaren häraf vågar tro, att detta förhållande saknar like vid Sveriges alla öfriga tjenstemannacorpser. Från och med kronorättaren och länsmannen hela kedjan af civila embetsmän igenom eger att i de flesta fall beräkna sig ersättning för de resor, som företagas i och för deras tjensteåligganden; och de så ofta och så rättvist beklagade adjunkterna på landet erhålla åtminstone skjutspenningar, då de af M. V. Consistorium skickas i skjuts,; men artilleriets officerare och underofficerare skola i kronans och statens ärenden årligen nedlägga en icke obetydlig del af sina jöner på landsvägen. Någon torde kanhända påstå, att jag öfverdrifver letta förhållande, ithy att dessa kommenderingar skola utgöras turvis af alla subalternofficerarne och inderofiicerarne vid regementet, och att dylika resor och förflyttningar således sällan träffa samma individ? Ehuru det obilliga ligger i sjelfya principen och således vore lika stort, om det ej drabbade hvarje ndivid mer än en enda gång under hela hans tjentetid, så hoppas jag dock kunna befria mig från beskyllningen för öfverdrift genom att meddela fölande upplysningar: Med det antaldisponibla ) officerare, som denna ) Detta begrepp, som på sednare tider gjort sig gäljande inom kommandoexpedition vid Kongl, Götha