Aftonbladet – 7 mars 1849, sida 2

nycket sannt och dräpande i sak mot näingsfrihetens motståndare i allmänhet, så att len ofelbarligen skall läsas med nöje äfven i Sverige. Hr Prince-Smith såg i dessa mått och steg dels n valmanöver, för att stämma småborgarne till Brandenburgska ministerens fördel, dels ett djupt ingripande försök att vinna en tillflykt åt förmynlerskapet och måingstyrelsen, som blifvit fördrifna från det politiska lifvet, och sålunda fastare än förr srunda byråkratiens välde. Förordningens bufvudpunkt är anordningen med mästarprof. Så vida lerigenom bättre produkter åt publiken skulle vinnas, är denna anordning onödig. Ty detär allmänt kändt, att handtverkarne lemna bättre produkter ler, hvarest inga prof ega rum, än der de fordras. De preussiska deputerade i Frankfurt klaga mycket öfver den dåliga beskaffenheten och dyrheten af sydtyska skråvaror. Först sedan mästarprof och andra skråinrättningar blifvit afskaffade, hafva de preussiska handtverkerierna vunnit sitt allmänt erkända försprång framför dem, som ännu fjettras af skråtvånget. Bakom ropet på prof döljes en annan afsigt än åstadkommandet af reella varor. Ögonskenligen äro äfven de befintliga mästarne i bekymmer öfver att de nya konkurrenterna torde lemna icke för litet utan för mycket. De vilja minska konkurrenternas antal, men icke öka prokukternas qvalitet. Man skildrar ett ytterst. olyckligt tillstånd i handtverksklassen. Men hvar ligger det onda, om man riktigt beskådar det vid full dager? I brist på undervisning, scdlig utbildning, omtanka, kapital och afsättning. Förordningen träffar icke det onda i sin rot, emedan den kan öka hvarken undervisningsmedlen, eller omtankan eller kapitalet eller afsättningen. Förutsatt att förordningen redan länge hade bestått och förhindrat de få skickliga mästarnes undergång — eller förutsatt att man kunde gifva förordningen retroaktiv kraft och nedsätta de mindre mästarne till gesäller, skulle då de större mästarne vara i stånd att gifva dem föda och lön? Skulle afsättningen i sin helhet ökas? Kunde det gifvas mera sysselsättning i allmänhet, eller uppstode derigenom kanske blott en annan fördelning af förtjensten, derigenom att de få mästarne hade större profit och de många gesällerna mindre aflöning? Just emedan det icke finnes nog kapital i händerna på skickliga mästare för att fördelaktigt sysselsätta alla utlärda gesä!ller, måste dessa söka sig arbete på egen hand, så godt som möjligt. Förordningen vill hämma trängseln om att blifva sjelfständig. Den skall åstadkomma motsatsen. Den upprättar genom mästarprofyen och gillena ett förbund, som skall garantera den borgerliga existensen åt de personer, som tillhöra detsamma, och skydda och uppbära dem. Begäret att komma upp i det mera ansedda och mera berättigade ståndet skall tillvexa mer än hvilka hinder som helst, som man möjligen förmådde sätta emot detsamma, kunna ökas. För att ernå nödig qvalifikation skola ansträngningar under en kort tid göras, mycket snarare i än man torde inbilla Sig, emedan det så mycket mindre kommer an på den egna ansträngningen för att hafva sin utkomst, sedan man väl blifvit upptagen i skråct. Trängseln till tjenstemannabanan lemnar derom ett bevis. Mästerskapet vill man också göra liksom ett embetsmannafack. Förordningen söker göra mästerskapet till ett ståndsprivilegium och försäkra mästarena om andra fördelar, än de som de genom sitt kapital och sin intelligens i förening med fri verksamhet kunna ernå — derföre har förordningen ingen statsekonomisk grurd — derföre är den rotad i orättvisa och leder till olycka. För öfrigt, tillade talaren, är denna förordnings oktrojering stridande mot grundlagen; ty dennes 405:te tillåter tydligen brådskande ministerkungörelser blott då, när verkningen deraf kan lemna hjelp före kamrarnes sammankomst, men icke för en åtgärd, hvilkens inflytande märkes först på det uppvexande slägtet. Guldsmeden Bisky: Ministrarne och mästarne veta rätt väl huru mycket svårare det är att återtaga en redan utgifven förordning, än att ändra eller tillbakavisa ett lagförslag; och äfven emedan de visste att kamrarne, som äfven representera det allmänna intresset, icke kunde antaga förordningens felaktigheter, voro de så ifriga att komma det parlamentariska afgörandet i förväg. Saken är också, såsom förut är nämndt, en valmanöver och ett räddningsförsök för byråkratien; likväl griper denna vid sitt sjunkande blott efter ett halmstrå, ty hela försöket skall visa sig praktiskt outförbart. De prestationer, som fordras af handtverkare, äro helt olika efter ortförhållanden och öfriga omständigheter; man skall nödgas hafva olika grader af prof i staden och på landet, i större och mindre städer, ja i olika trakter af samma stad. Men får hvar och en blott arbeta för det distrikt, för hvars behof han blifvit pröfvad, så måste man vid gränsen af hvarje socken upprätta spärrningsanstalter, eljest skola handtverkarne slå sig ned i byarne på landet och derifrån förse städerna med deras behof, såsom man redan sett i Frankfurt a. M. Men meddelandet af denna förordning har en serskild fara med hvilken man icke bör leka. Denna förordning delar de arbetande i berättigade och oberättigade och ställer således dem fiendtligt emot hvarandra, på hvilkas försoning just vår framtids lycka beror. Knappt har arbetaren kommit tillbaka till samhället från många anspråk, erkända såsom outförbara, knappt har han med sällsynt förnekande af sig sjelf erkänt att icke rätt till arbete, utan rätt att arbeta hur och hvar han kan för sitt underhåll bör lemnas honom, så kommer en lag som försvårar detta för honom, nödgar honom att sälja sitt arbete till en privilegierad klass, som deraf upptager en skatt, och detta allt på det att denna klass må garanteras sin borgerliga existens. Huru vill man hädanefter hindra arbetarne att äfven fordra garanti för sin existens? Arbetarne se i detta steg af ministeren ett försök af kronan att förläna mästarne med ett monopol på arbetslönens bekostnad, för att vinna åt sig ett anhang vid hämmandet af den fria utvecklingen så väl i staten som industrien, ett försök, som annorstädes utfördt slutat med omstörtning och hvilket sträfvar allt för mycket mot vår tids riktning, för att icke ännu mera öka förvirringen. Snickaregesällen Schwartz ville icke försvara de af handtverkarståndet tillgripna botemedel, utan blott förklara de känslor, hvarigenom detsamma drefs till sina fordringar. Derefter skildrade han vältaligt och