Aftonbladet – 7 mars 1849, sida 2

Ack, herr kung! var så nådig och gör hennes bror rätt!... han är en så bra kar... Och si, när katten är borta, så dansa råttorna på bordet, och medan nådig kungen var borta, fick sju gå för tu, och det ville inte Prytzen, och se då... kom han i onåd, kantänka. vÄr ni enkan Margreta Rehnström? frågade kungen. Ja, ers majestät. ! Er slägting, föraren Broms, har redan talat för er bror, hvilken, enligt hans ord, skall vara en redlig, men förföljd man. Ni lär icke hafva någon skriftlig ansökan om lejd för honom ? Nej, ers majestät! genom en olyckshändelse ... ,Jag vet, jag vet.n En sekreterare inkallades. Lejd,, befallte konungen, då denne inträdde, ,beviljas häradsskrifvaren Johan Prytz. Brefvet derom expedieras genast till landshöfdingen i Örebro, och till yttermera visso lemnas enkan Rehnström en afskrift.; Margreta och bonden aflägsnades under sträng tillsägelse att ej lemna gården före dagningen. Lappri! brukade ofta kung Carl säga, och såsom sådant behandlade han äfven den nattliga öfverrumplingen. Möjligt,, sade han, att bonden sprungit med limstången, möjligt, att han hört rätt, och komma de, så skols vi mottaga och sköta dem, såsom de betarfva.n TRETTIOANDRA KAPITLET. Enligt kungens befallning hade Margreta förfogat sig till prestmor. De båda qvinnorna voro många års bekant: och goda vänner, men nu hade nationalhatet i hast öfver: vunnit vänskapen. Presthustrun tog kallt emot Margreta och hon besvarade denna köld med stränghet. Den förr: hade händerna fullt opp med göra, men långtifrån så god i sig, att hon anlitade sin gamla vän om bistånd... Der annars så arbetsamma Margreta rörde sig ej ur fläcken ehuru det snart sagdt var henne en tortur att se en sådar brådska och ej-hjelpa. Finger, händer, armar räcktes, oci Jikväl satt hon stilla som en bild. Med undantag af posternas entoniga steg tycktes hel: högqvarteret försänkt i tystnad och dvala. Endast i köke slamrade det ännu, men pigorna rörde sig halfsofyanee on hvarann. Margreta satt på en stol vid bordet och stödd hufvudet mot handen. Under detta domningstillstånd un dergick det dock ej hennes uppmärksamhet, att prestmo I mer och mer lifvades, ju närmare tiden nalkades midnatt och att hon alltemellanåt på henne kastade spötska ocl