Aftonbladet – 7 mars 1849, sida 1

kom emot honom en gång, i samma funderingar som hon nu, och fick vända om med lång näsa. Hur skall det då gå med henne, tycker hon? Nej, vänd hon om, och det så fort, som möjligt. .. Hör på, afbröt honom Margreta, man bör aldrig tänka illa om sin nästa. Jag söker ingen i ond mening. Mitt ärende är af högsta vigt... låt föra mig till någon offieer! Godt! det skall ske. Rask, följ qvinnan och bonden här till nästa postering! Men köra de fortare än du marcherar, när de komma ner på sockenvägen, så skjuter du.nDetta blef onödigt. En trupp, som gjorde rund för att visisera utposterna, anlände. pHvad är å färde? Hvad är det för folk ? Margreta hoppade i största bast ur slädan, och besvarade officerns fråga. Hennes frimodighet, som för några. ögonblick svigtat, återkom. Sedan hon redogjort för hvemhon var, tillade hon: En för mig vigtig angelägenhet tvingade mig alt här uppsöka en slägting, som är underofficer. I dag, middagstiden, träffade jag honom, och fick veta att jag ej kunde få besöka mina bekanta i Hölands prestgård, såsom jag ämnat, och tog derföre qvarter hos denne bonde och hans hustru. Jag hade icke länge varit hos dem, iman mannen yttrade att han hade gjort en upptäckt i afseende på fiendernas planer, hvilken han önskade att få yppa, men helst för konungen sjelf. Som jag i alla fall i morgon är tvungen, dels att afgöra en sak med mitt syskonbarn, dels att träffa prestfolket i Höland, föreslog jag honom att köra för mig, och med detsamma frambära sin upptäckt för konungen, och nu anhållerjag ödmjukeligen att herr löjtnanten ville låta föra oss till prestgården. ,Hvad heter er kusin ? , Broms.n Regementet, der han tjenar, har nyss ryekt fram till bögqvarteret. Kan inte bonden säga mig sitt ärende? Han önskade helst få tala vid kungen. Då måste ni fram till högqvarleret. Det bestyrdes straxt, men de behandlades nu nästan som fångar. En korpral och några man åtföljde dem. Vid dessa, för Margreta så nya anstalter, var det icke utan att hon erfor ep viss liten hjertklappning, och kunde indock ej underlåta att skratta åt bondens klenmodighet, som mer och mer ökades. Endast det yttre, skenbara lugn, hvilket alltid omgifver svenske bonden, afhöll Pebr Olsson ifrån att högt jemra sig. Knappt voro de framme, och den vakthafvande officern lförnam att. de hade något att anmäla för kungen, innan befallning kom att de skulle införas. Broms, som såg Margreta stiga ur släden, blef icke Ii.