Aftonbladet – 6 mars 1849, sida 3

för ögat som är, att jemte marknaden, då äfven förrättades Gudstjenst, och ting hölls på isen. — Så kommo våre Sudermanlänningar hit till Samting i Strengnäs, som då för tiden var detta landtskapets hufyudstad och höllo kjöpstämmo, offrade Gudarna, och gingo för sin konung eller lagman till things och rätta, hvarföre ock detta Sudermanlänringarnas möte blifyver, i mycket gamla Pärmebref, kaladt Sudermannathing, hvilket ord nu tillhopadroget är Samting. — Men som det gick med Bisting och Fasting, så har det ock gått med Samting; ty nu är längesedan allt det hedniska fjäset förgånget och stadnat i en blott marknad, hvilken dock med skjäl hålles för en af de yppersta i riket. Kjöpmännen både ifrån residencet och andra städer infinna sig här flitigt. Han står mäst fjorton dagar, och börjas alltid nästa Måndag efter första. Fastelagssöndag, som intet mycket långt lärer gå ifrån den gamla hedniska marknads och thingstiman. Ofvan intagna berättelse är ännu icke fullt Ett hundra år gammal; men vårt Samting, som slutar i dag, vittnar att dess höga ålder ej lärer kunna undgå det vanliga ödet — en tilltagande skröplighetn. Underrättelser, ifrån många af rikets marknader tala, i år, om mycken stillhet i rörelsen. I detta afseende torde dock ännu: Samting kunna ,med skäl hållas för en af de ypperstar. — På sista marknaden i Skenninge har Jlandsfiskalen i orten visat sig serdeles nitisk att tillämpa landshöfdingeembetets i Linköping förordning ang. förbud för fremmande kreatur att passera östgöthagränsen. Hans nit lärer dock gått något långt, så att på qvällen, vid pass kl. 9, en hel hop af allmogen var samlad på gästgifvaregården, der Gud vet hur det hade gått med landsfiskalen, om ej qvinspersonalen förbarmat sig öfver honom, och instängt honom i skafferiet innanför höket, der han fick ett par timmars arrest, och hvarur han kunde skatta sig lycklig att slutligen komma helskinnad undan. Borås den 1 Mars. Vid hemresa från Ulricehamns marknad d. 20 Febr. inträffade den olyckan att hemmansegaren, Gustaf i Watunga jemte Lvenne drängar, kört ned med häst och åkdon uti sjön Tolken, hvarvid blott den ena drängen uppkommit med lifvet. Der olyckan skedde, hade en större timmerhög varit upplagd och nyligen derifrån bortförd, hyarunder isen var så svag alt den brast, då förutnämnde personer körde deröfver. — (B. T.)