Aftonbladet – 6 mars 1849, sida 1

samma uppkommit, för att afhandlas med de öfrige regeringarnes ombud och sedermera föreläggas.riksministeren. Det är dervid för mig en stor tillfredsställelse att se af eders excellens berättelse att desamma redan nu öfverensstämma i de hufvudsakligaste punkterna med de resultater, som uppkommit af de öfverläggningar eders excellens redan haft med ett icke ringa antal af sändebuden i Frankfurt. Statsministeren har lemnat dessa öfverläggningar den fullkomligaste uppmärksamhet, och jag kan således så mycket mer anse mig berättigad till den förhoppningen, att genom de ytterligare öfverläggningarne, under bibehållande af den antydda principen, det glädjande målet af en omfattande enighet och öfverensstämmelse skall uppnås. Då jag meddelar eders excellens dessa betänkanden och förslag förmedelst en serskild instruktion, har jag för närvarande yttrat mig öfver synpunkter, som vid behandlingen af förhandenvarande högst vigtiga angelägenheter i allmänhet hafva hittintills varit ledande för den Kongl. regeringen och framdeles skola blifva det. Den Kongl. regeringen erkänner såsom hufvudgrundsats att det tyska författningsverket blott genom fritt bifall af de intresserade regeringarne slutligen kan blifva giltigt. Då den i fullaste mått åt sig vindicerar denna rätt, tillerkänner den också alla öfriga förbundsmediemmar densamma på samma sätt och utan undantag, såsom den äfven redan har förklarat. Den önskar vidare intet uppriktigare och lifligare, än att det tyska förbundets nya författning måtte omsluta alla tyska stammar med ett innerligt band och bilda dem till ett stort helt. Den är genomträngd af den öfvertygelse, att bibehållandet af det trånga under århundraden stadfästade band, som sammanlänkar Österrike med det öfriga Tyskland, är för båda delarne ett stort och oumbärligt behof. Den vill på intet sätt veta detsamma upplöst, snarare stadgadt och befästadt. Den kommer i denna punkt helt och hållet de tänkesätt till mötes, som den kejserliga regeringen i dess hit meddelade depesch af den 4 i denna månad till sina fullmäktige hos centralmakten uttalat. När den tillika icke förbiser hyilka svårigheter uppställas af kejsarstatens tyska provinsers egendomliga förhållanden och behof i förening med den öfriga monarkien emot bestämmandet af deras förhållande till det förbund, som skall instiftas, så tviflar den likväl icke på en lycklig lösning deraf, och den tror sig genom innehållet af ofvannämnde not berättigad till den förväntan, att den kejserliga regeringen skall komma de öfriga förbundna regeringarne till mötes med bestämda förslag derom. Den skall göra sig till pligt att i ofvannämnde anda från sin sida möta sådana förslag. Af dessa förslag, liksom af de förklaringar, som andra förbundna regeringar, hvilka ännu icke förklarat sig, kunna afgifva, måste naturligtvis äfven det sista beslutet af H. M. konungens regering blifva beroende. Emedlertid anser densamma för en trängande pligt att redan nu från sin ståndpunkt uttala sig rörande förhandenvarande författningsförslag. Tysklands ställning fordrar ett snart beslut. Alla fäderneslandets sanna vänner erkänna nödvändigheten af att ändtligen göra slut på det närvarande osäkra tillståndet, af att upprätta en stark enhetspunkt, mot hvilken de svaga kunna luta sig och kring hvilken de bibehållande elementerna kunna samla sig. Derpå beror förhindrandet af en fullkomlig upplösning af de svagare staterna och af det vidare utbredandet af den inre förstörelsen i ännu lefnadskraftiga elementer, Tysklands lugn och frid. Tillfredsställandet af detta behof kan icke göras beroende af osäkra möjligheter, icke undanskjutas i en obestämd framtid. Huruvida Preussen är beredt att bidraga dertill, derom vill H. M. konungens regering icke låta något tvifvel äga rum. Den har af fritt beslut redan genom H. M. konungens proklamation af den 48 Mars förra året föregått med den förklaringen, att den ville helga sina krafter till tyska statsförbundets ombildning till en förbundsstat. Den har allt sedan handlat i denna anda och skall för framtiden blifva detta sträfvande trogen. Preussen behöfver icke denna förbundsstat för sin egen skull. Dess storhet, dess statskonsistens, dess traditioner gifva det mer än de flesta andra af Tysklands statskroppar förmågan att, sig sjelf nog, i nödfall kunna bestå ensamt. Förstoring i makt eller inflytande eftersträfvar det icke. När det å sin sida vill förbundsstaten, så vill det den icke för sin egen utan för Tysklands skull; de offer, det bringar detsamma, de bö dor det öfvertager, äro för det gemensamma bästa. Från denna ståndpunkt har H. M. konungens regering pröfvat det förhandenvarande författningsförslaget. Den tror, att detsamma innehåller grunderna och vilkoren för en kraftig och enligt tidens fordringar bildad förbundsstat. De förändringsförslag, som den meddelar eders excellens, hafva väsendtligen uppkommit af den öfvertygelsen, att det beror på att 41) förbundsmaktens kompetens noga begränsas, men att inom denna kompetens den försäkras kraft att handhafvas; 2) de enskilda staternas existens såsom sjelfständiga organiska delar så mycket möjligt är bevaras och icke vidare inskränkes, än som är nödvändigt för ernåendet af förbundsstatens väsendtliga vilkor. En centralisation, som skulle leda utom förbundsstaten in i de enskilda staterna, måste enligt den kongliga regeringens öfvertygelse helt och hållet undvikas, såsom hvarken nödvändig eller motsvarande Tysklands verkliga behof, utan blott hinderlig och farlig för enighetens verk. Deremot är den kongl. regeringen af den äsigt, att de enskilda furstarne och staterna icke kan medgifvas att afsäga sig en del af sin sjelfständighet, på annat sätt än till fördel för en verkligen stark centralmakt, som genom kraftigt skydd erhåller de offer, som den fordrar. Kongl. regeringen hoppas, att de förklaringar och förslag, som eders excellens i dess namn hädanefter kommer att afgifva, såväl hos regeringarne, som hos nationalförsamlingen skola röna ett godt upptagande och noggrant öfvervägande och att de skola befordra öfverenskommelsens verk. I öfyerensstämmelse med de i början uttalade erundsatser afbåller sig den Kongl. regeringen från bestämda förslag rörande 8 4 och 3 af första afdelningen, som bär titeln Riket,. Den tror att bestämmandet derom, hvilka territorier bilda förbundsstaten, först då kan formligen ske, när det blifver bestämdt, hvilka länder i Tyskland vilja biträda förbundsstaten. Likaså tror den, att förhållandet med de förbundsdelar, byilkas bestående förbindelse med utländska statskroppar fordrar serskilda jemkningar, örst då kan regleras, när de serskilda vilkoren för leras biträde, hvilka måste blifva föremål för vidare örhandlingar, blifvit bestämda. Den anser för allleles nödvändigt att inga prejudicella beslut fattas, om försvåra eller omöjliggöra denna förening. Rörande den afdelning, som handlar om formen ör förbundsstatens högsta executivmyndighet och har 4