mit med ett par glace-formar; men vittnet kunde tcke erinra sig något derom. Hyrkusken H. Butsch berättade, att han i sällskap med rådman Windrufva från Waxholm och kapten Fittinghoff en dag i Jan. månad utrest till Lyngsta och dervid ett litet stycke på andra sidan om gästgifvaregården Norrge mött gevald. Thomason, som i okunnighet om byarnes belägenhet kommit att fara förbi gästgifvaregården, och dit nu återvände, för att byta om häst. Thomasson hade haft en annan person i sitt sällskap. Butsch frågade då Thomasson om vägen till Lyngsta, hvarvid gevaldigern sagt, att äfven han hade ärende dit, men kommit att fara förbi gästgifvaregården, hvarför han måste dit återresa. Butsch hade frågat, om han skulle helsa Arosin att Thomasson komme efter, men gevaldigern hade svarat att det vore detsamma. När Butsch framkommit till Lyngsta, hade han och hans sällskap träffat Arosin, som ämnat sig bort och bedt dem bli qvar till följande dagen, hvartill uppgörandet med deras affårer väl kunde ha anstånd. Dervid hade Arosin fått till svar, att det vore bäst att nu bli hemma, ty gevaldigern Thomasson och en annan person voro på vägen till Lyngsta för att träffa Arosin. Arosin hade dervid blott yttrat: åh! jag kan undra hvad de vilja mig, men någon sinnesrörelse hade han icke visat, utan blott vändt om hem. När sedermera Thomasson ungefär en timma derefter inträffat och aflemnat sitt bref, hade Arosin icke visat någon förlägenhet och icke heller hade vittnet sedermera intill sin afresa förmärkt någon ängslig sinnesrörelse hos honom; utan hade han, som druckit med sitt fremmande, snarare synts glad. Doktor Blachets skriftliga berättelse upplästes derefter och innehöll, i sammanhang med hvad mundtligen anfördes, hufvudsakligen att då han, i egenskap af läkare, i fängelset besökt Arosin, hade denne klagat öfver oro, men sedan åderlåtning på honom blifvit verkställd befunnit sig bättre. Doktorn hade, då Arosin omtalat att hans i poliskammaren afgifne berättelse vore sann, föreställt honom att om så vore, så skulle väl detta blifva uppdagadt och att han i sådant fall borde bemöda sig om lugn. Arosin hade då yttrat, som orden fallit: Lugn är jag aldrig, om icke möjligtvis när jag är i större sällskap. Stadsfiskalen de Berg upplyste, att den tilltalade yttrat detsamma i polisen. Då ordföranden nu tillfrågade Arosin om anledningen till dessa yttranden, som man måste förmoda hafva kommit af: ett plågadt samvete, sökte denne något skrufva sitt uttryck till doktor Blachet, och uppgaf att han väl gjort mänga förseelser, men aldrig brott, och att han, i missbelåtenhet med sitt yrke såsom källarmästare och Stockholms nöjen, öfvergifvit källarrörelsen och flyttat till landet. — Gevaldigern Thomasson, förekallad, förklarade att den person han medhaft var f.d. studeranden Svensson. Ett bref hade i natt blifvit upphittadt af posten utanför rådstugan och blef nu upplemnadt till rätten. Det tycktes till tendensen strida mot förra korrespondensen af samma slag, men sedan ordföranden tagit kännedom om dess början återlemnades det till stadsvaktssoldaten, som hittat det, under förklaring att han finge dermed göra hvad han ville, och att rätten icke befattade sig med sådana skrifvelser. När förhandlingen i detta mål för i dag var slutad och de närvarande lemnat sittningsrummet, upphittades på golfvet i lilla sidorummet, der mycket folk förut haft sin plats, ett nytt bref till hr de Berg, hvilket denne meddelade rättens ledamöter, som deraf hade mycken munterhet; men åhörarne fingo icke kännedom derom. — I dag skulle den Söndagsbladsredaktören Sjöberg ådömde afbön för hr kyrkoherden Ekdahl ske i Kämnersrättens fjerde afdelning; men Sjöberg hade, oaktadt flera gånger sökt, icke kunnat med kallelse anträffas, hvarföre stadsbetjenterna ålades att dagligen söka honom tills han kunde anträffas och då uppkalla honom till nästkommande måndag kl. 12. — Då i dag målet angående den i lördags omnämnde, vid packartorgsreservoiren dagen förut påträffade kista, innehållande diverse galanterivaror, åter förevar anmälde sig handelsexpediten Behrns såsom ägare dertill. Han hade sistlidne onsdag såsom resande intagit på hötel de Frankfurt, der kistan samma dag blifvit bortstulen. — Då en förbrytare, som ofta varit inställd inför poliskammaren, dömdes till tre års allmänt arbete, drog han en djup suck och sade liksom för sig sjelf: pHerre Gud! då får jag inte se min goa lagman på länge och väl (ÅA. P.) FA WEAR IS.RV IA TTR