säfhma linie som dess egen redaktion i det hela; samt för att deraf hemta styrka för sina slutsatser angående det liberala partiet i allmänhet. Skillnaden är emedlertid den, åtminstone hvad hrr Richert och Bergfalk beträffar, att de ganska oförbehållsamt yttrat sin bedröfvelse öfver det karga och otillfredsställande i regeringens representationsförslag, och, om vi ej misstaga oss, ingalunda för någon dölja denna öfvertygelse. Om de, det oaktadt, bestämt sig att icke motarbeta nämnde förslag, utan hellre önska dess antagande, för att blifva af med ståndsrepresentationen, än att vänta ett eller par år för att få ett mera rationelt, så hvilar denna åsigt på en smak eller en förhoppning om utslaget af valen, hvilken det är hvars och ens rättighet att hysa, men som vi måste bekänna förekommer oss mycket illusorisk, ju mer man studerar förslagets både grunder och detaljer. Detta är dock en helt annan ståndpunkt än A. P:s; hvilken, om vi ej fattat dess tanka orätt, försvarar sjelfva den föreslagna representationsinrättningen såsom god i och för sig, alltså såsom ett normaltillstånd, med hvilket man alldeles bör låta sig nöja: den betraktar nemligen förslaget ungefär på samma sätt som lord John Russel anser 1831 års reform af engelska underhuset — såsom en finalmessyr. Märk väl denna åtskillnad! Om vi icke fruktade att göra denna artikel för lång, så vore i sanning ett godt tillfälle här äfven för handen, att visa huru oärligt och oefterrättligt A.P.i sammanhang med det öfriga jemväl resonnerar om de liberala i Frankrike och Ttalien, samt ställer dem i jemförelse med liberalismens kämpar härstädes. Men det kan vara tillräckligt att upptaga en punkt som lyder sålunda: I Frankrike var för ett vår sedan ILamartine de fullt liberales afgud; nu är äfven han grå,, och vågar till och pmed anfalla röda republiken. De fleste inse troligen redan sjelfmant hvilken grof sofism ligger i detta påstående, till hvars åstadkommande A.P. måst tillgripa tvenne osanningar, utan att räkna en tredje. som befinner sig bakom. Först och främst äro de fullt liberale, här genom sammanställningen behändigt satta i bredd med den röda republiken, då det likväl är bekant, att Lamartine just var den, sam efter revolutionen afböjde den röda fanans höjande, genom sitt ord höll ordningen vid makt och stod emot Ledru Rollins och socialisternas parti, samt derföre afgudades, ifall man så vill kalla det, icke blott af de fullt liberale, utan äfven af hela Frankrike, som insåg att hans patriotiska ansträngningar mäktigast hade bidragit att återhålla anarkiens utbrott. A. P:s insinuation, såsom skulle Lamartine numera antingen förändrat sin öfvertygelse till grå — nu är äfven han grån, heter det ju uttryckligen i Aftonposten — och först nu hafva opponerat sig emot den röda republikenp, är således hvarken mer eller mindre än en faktisk osanning. Vidare har A.P. här tydligt genom resonnemangets hela riktning ställt den röda republiken i Frankrike på en och samma horizont med de liberale i Sverige, emedan argumentet om opinionernas föränderlighet hos liberalismen i andra länder användes såsom bevis på inkonseqvensen hos let liberala partiet i Sverige. Huru oredligt ir icke detta? Om en jemförelse med de fullt iberale, härstädes skulle sökas hos rågot parti i Frankrike, så finge man icke en gång gå så långt till venster derstädes som till sjelfva nationalförsamlingens majoritet; ty den har ju voterat för allmän rösträtt och enkammarsystem; och likväl har denna, af folket i dess helhet valda representation ständigt slutit sig till ordningens sak, ja till den grad, att densamma för några månader sedan ganska skarpt derför apostroferades af Aftonposten, så-om den der icke förstod att bevara friheten eller kunde uppfatta republikens id. Det torde ursäktas om vi något omständligt uppehållit oss vid dessa anmärkningar; men det kan icke skada att emellanåt visa huru vår kollega vill gå till väga, när han vill vara rätt dräpande i sak.