OM FÖRSÄKRINGS-BOLAG MOT BOSKAPSSJUKA. Uti Tidningen Bore för den 18 Febr. lästes angående detta ämne en artikel, hvaraf Red. från flere håll blifvit anmodad meddela ett utdrag, för att göra den allmännare känd, en b-gäran, den vi med nöje efterkomma, då de deruti uttryckta åsigterna synas oss ganska vilgrundade. Bore söker ådagalägga behofvet att i afseende på dylika inrättningar icke inskränka sig inom för små distrikter och yttrar i denna syftning, efter en inledning om försäkringsanstalter i allmänhet, följande: Om nyttan och nödvändigheten af en förening till ersättande af förluster genom boskapssjuka kunna anses aldeles gifna och obestridliga, torde deremot så mycket mer vara att säga om sättet för bildande af en sådan försäkringsanstalt. Det kan icke bestridas att ju flera som deltaga i ersättandet af hvarje liden förlust, desto mindre blir hvarje censkilds bidrag. Vidare är det af erfarenheten bekräftadt att sådana olyckor som sjukdomar icke synnerligen utbreda sig på vidden, utan vanligen fästa sig vid vissa punkter, der de anställa så mycket större förödelser. Sammanställa vi dessa båda sanningar, kan man ur dem draga den slutsats, att ju slörre distrikt ett försäkringsbolag omfattar, desto mindre kännbara mäste ersättningsbeloppen i allmänhet blifva. Vid stiftandet af de länsvis upprättade Brandstodsbolagen har man förbisett denna sanning. Detta har hämnat sig. Under det att de årliga ersättningsbidragen i några län varit ganska måttliga, hafva de åter i andra uppgått till så betydliga belopp, att mer än en, synnerligen bland allmogen, blifvit afskräckt från att i dessa brandsg odsbolag ingå. Må detta förhållande lända oss till varning att icke länsvis stifta försäkringsinrätltningar emot förluster genom boskapssjuka. Bland den myckna krafternas splittring, som gjort Sverige svagare än Försynen ämnat det, är icke provinssplittringen den minst betydelsefulla. AN! ifrån den tid Sveriges provinser utgjorde särskilda riken, som under sina Fylkiskonungar förde blodiga krig emot hvarandra, har, om icke afund, kitterhe! och misssämja, åtminstone ett visst främlingsskap en brist på innerligare sammanhang egt rum emellan dem. Detta har på mångfaldiga sätt verka hämmande på utvecklingen af vårt materiella lif Landshöfdingarne, vår tids fylkeskonungar, hafva äfven i sin mån bidragit och bidraga ännu att, om icke öka, åtminstone underhålla denna olägenhet På det cna stället finnes nemligen en fjeskandt landshöfding, som sätter all ära uti att först för sit 1äin upprätta den eller den anstalten. Detta ske