ena sidan af en framställning, som skall hafva till ändamål att belysa, såsom ett eget och rätt betydelsefullt tecken imom den offentliga diskussionen, att de yttersta sidorna öfverallt göra gemensam sak emot den center inöm samhället, hvilken önskar och arbetar uppå att med jemna, men säkra (sic!) steg gå framåt på reformernas banav. I bredd med varningeu till Tiden, tager derföre A. P. i en vida allvarsammare upptuktelse några radikala tidningar i landsorten, hvilka, helt och hållet i motsats till konservatismens organ, med ett , visst förnämt förakt och den mest sjelfförnöjda inbillning, blicka ner på dem, som vid reformernas genomförande vilja gå till väga med förstånd och måtta, och framförallt beräkna att heldre vinna något än intet, och att så mäta sina steg, att de icke stjelpa på vägenP. Inser nu läsaren hvari det fira ligger i denna uppställning? Hvem är det som vid reformernas genomförande vill gå till väga med förstånd och måtta? — naturligtvis blott de grån! — Hvem är det som, osaktadt den ansenliga bördan af sina politiska bekymmer, så mäter sina steg, att han icke sijelper på wvägena? — Utan tvifvel framför allt Aftonposten! Hvem är det som beräknar, att heldre vinna något än intetl? — Aftonposten! Hvilka äro åter å andra sidan de, som utgöra motsatsen till allt detta, d. v. s. de, som icke gå till väga med förstånd och måtta, de som icke hellre vilja vinna något än intet, och de, hvilkas steg äro så raglande, att de ovilkorligt stjelpa omkull? Naturligtvis alla, de der icke i afseende på reformerna lika lätt som Aftonposten nöja sig med skalet i stället för kärnan; eller, med andra ord, såsom A. P. på ett mycket träffande sätt uttrycker sig: med hvad de grå yrka i liberal riktning! Om denna lilla Aftonpostutgjutelse vore för öfrigt, ifall den nyssnämnda tankeyttringen stode isolerad, ingenting annat at säga, än att den är ganska underhållande för läsaren; ty det är både vanligt och naturligt, att hvarje meningsfraktion, såväl i politiska som religiösa eller andra tvistefrågor, genom begagnande af hvad man i logiken kallar en petitio principii (d. v. s. att antaga till utgångspunkt eller skäl, just hvad som skall bevisas), söka ställa sig sjelfve och sina läror i den vackraste dagern, såsom de enda hvilka försvara det rätta. På annat sätt kan det eijest icke förklaras, att t. ex. de opinioner, som representerals af horgareoch bondestånden vid de sista riksdagarna fi allmänhet taladt), utom riksdagen af reformvännernas sällskaps pluraliteter, och inom pressen af Aftonbladet och de flesta landsortstidningar, utan orättvisa och partiskhet kunna beskyllas för någon brusande radikalism, äflande med opraktiska theorier och öfverdrifter; och man måste i hög grad beklaga om en sådan opinion skulle vara den rådande hos det nuvarande systemet och ministeren, under det Afionposten emedlertid, märk detta väl, antyder att dess egna opinioner ändock äro liberala, i jemförelse med vederbörandes. — Eller hvad hafva då de ofvannämnda majoriteterna önskat och yrkat, som är opraktiskt i afseende på representationsreformen, eller som icke för det mesta redan i några och trettio år med fullkomlig och oafbruten framgång vwarit försökt i Norge? Och hafva de väl, i afseende på valrättens utsträckning, ens gått så långt, som regeringarnes egna representationsförslag i Preussen och Danmark? Nej! rätta förhållandet är, att de grå i sjelfva verket äro rädda för all sådan reform, som utgår från principen att erkänna majoritetens rättigheter och folksuveräneteten; och deras s k. moderatav liberalism är egentligen blott en mask, under hvilken skenkonstitutionalismen och baskylsystemet kunde röra sig beqvämare, än i de ultrakonIservativas egen drägt. Och vi måste då högligen beklaga, att Aftonpostens redaktörer, hvilkas grundtanke i sjelfva verket varit liberal, på den sednare tiden synas hafva blifvit så insnärjda i sin nya position, att de numera genom ett slags force des choses blifvit formligen bragte derhän, att öppet framträda såsom representanter af den erkändt gråa nyansen. s I Hvad man dock svårligen kan ursäkta är, latt Aftonposten, för att vidmakthålla denna Isin position, tilleripit utvägen att tillvita sina