— Aflonposten för sistl. thorsdag innehåller, hufvudsakligen med afseende på representationsfrågan en på en gång klipsk och from samt i det hela ingalunda illa hopsatt artikel, som; det lönar mödan att närmare belysa. Den är egentligen föranledd af en uppmaning i Tiden till regeringen, att icke i någon mån gifva efter, utan med stark hand hålla i rodret och ej akta på hvad de grå yrka i liberal riktning, emedan äfven detta skall bringa å bane rörelser, som efter hand försätta hela samhällskroppen i ett febertillstånd m. m. Tiden och dess kotteri tycka naturligtvis icke om några ,rörelser alls, utan ser hellre att nationen ligger i dvala, likt ett magnetiseradt subjekt, med hvilket magnetisörerne — de högsta maktegande och deras myrmidoner af ett litet kotteri omgifning, — kunna hushålla huru de behaga, med begagnande af allenastyrandet, såsom det verkande magnetiska fluidum. — Aftonposten yttrar i anledning häraf följande: Vår mening är nu icke att skrifva en afhandling till försvar för ett successivt framskridande under ordningens och laglighetens bantr, så länge nemligen sådant ännu är möjligt. Derför behöfs icke något försvar, emedan bevisen om företrädena deraf för friheten och civilisationen ligga för öppen dag för hvar och en, som vill se in uti historien. Vi vilja blott fästa uppmärksamheten vid det förrädiska och vådliga i konservatismens räd, att regeringarne icke böra gifva efter i hvad som rätt och billigt är, utan endast hålla starkt i rodret och dermed tro sig kunna styra statsskeppet. Men hvem är då den starke, som, i vår tid, har rodret i sina händer? Och hvem svarar dessutom för, att rodret håller eller att skeppet lyder detsamma; så vida man alltför djerft trotsar stormen? Nej, hvad styrmännen hafya att göra, är att söka vika undan för stormen och heldre än skeppsbrott äfventyra en något längre och besvärligare resa. Att Tiden och dess konsorter icke inse detta, bevisar endast hur stockblinda de äro och hur litet de begripa och lärt af hvad som förr tilldragit sig och nu händer i verldenn. Vi hoppas att enhvar med någorlunda sundt förnuft skall inse, att ingenting kan vara mera sannt än hvad Aftonposten här yttrat. Ja, det är tillika så vackert, att man bör lemna osagdt, huruvida icke mången beskedlig herre eller fruntimmer får glädjetårar i ögonen vid genomläsningen deraf; ty det finnes alltid en del personer, som äro färdiga att betagas af entusiasm, när de få höra en sanning, som ingen klok menniska någonsin kunnat betvifla, yttras med en viss fromhet och salvelse. Den märkligaste slutsats vi för vår del draga af detta yttrande, är att det måste hafva kommit bra långt till höger eller i reaktionens och den politiska förskräckelsens riktning med vissa ställningar och förhållanden, om ett sådant yttrande i ÅA. P., som detta, skall kunna anses för annat än en plattityd; och det är bekant att A. P:s redaktion icke saknar ett visst väderkorn åt det hållet. Men det citerade stycket utgör emellertid licke hufvudsaken i 4, P:s artikel. Det är blott