Aftonbladet – 3 mars 1849, sida 2

en dylik artikel och desavuera den. FörMoniteuren, betyder det naturligtvis ingenting, att ifrågavarande erkändt halfofficiella tidning efter de mest komprometterande beskyllningar uttryckligen tillade i en ton, som om den dertill erbållit uppdrag: General Changarnier följer med uppmärksamhet general Cavaignacs stämplingarn. Allmänna uppmärksamheten fortfar i öfrigt att vara fästad vid ställningen i Italien. Man påminner sig att det var Italien, hvarest rörelsen förlidet år var en förelöpare till samma års oerhörda verldshistoriska händelser, och tycker sig se att Italien äfven i år vill gå i spetsen med revolutionsfanan. Isynnerhet Patrie, påstår sig vara väl underrättad och vill veta, att Neapel och Sardinien med alla stormakters bifall beslutat en intervention mot de republikanska partierna i Rom och Toscana, samt att icke allenast en engelsk, utan äfven en fransysk eskader genom lämpliga demonstrationer skulle understödja detta företag. Deremot skulle de sicilianska angelägenheterna vara nära en fredlig biläggning. Journal des Dåbats, tillägger, att Toscanas gesandter i Paris och Turin, furst Poniatowsky och commandeur Martini (äfven befullmäktigad vid konferenserna i Brässel) förklarat sig icke hafva något att skaffa med den provisoriska regeringen i Toscana. Afven skulle en kurir hafva blifvit afsänd till det franska sändebudet i Fiorens med befallning att afhålla sig ifrån all officiell beröring med nämnde provisoriska regering. — Moniteurens) båda spalter voro häromdagen fulla utaf berättelsen om en hofbal i Elyste National. Det officiella bladet berättade bland annat, att republikens president länge fört furstinnan de Ligne, det belgiska sändebudets gemål, vid armen och med henne öppnat balen. Cremieux ingaf den 20 Febr. till nationalförsamlingen sitt mot det ministeriella klubblagsförslaget riktade utskottsreferat. Opinion vill veta, att man nu äfven i det franska Afrika upptäckt lager af guldsand, nemligen vid floderna Ramla, Dys, 0. s. v. Den 21 Febr. skulle de fem till döden dömde seneral Breas mördare arkebuseras. Som bekant är har bland den franska republikens uppriktiga anhängare isynnerhet Emanuel Arago under de sednaste 10 månaderna varit förföljd med de infamaste smädelser af den reaktionära pressen, och naturligtvis har ifven den goda Posttidningen följt sina utländska kolleger i hälarne så godt den förmått. Emanuel: Arago fick emedlertid ett lysande tillfälle att försvara sig i franska nationalförsamlingen den 15 sistl. Februari, i anledning af en dit framlemnad, mot honom fiendtlig petition. E. Arago hade nemligen, under medlet af Mars månad förlidet år, såsom utomordentlig kommissarie i Lyon, lagt en icke obetydlig extraordinär skatt på Rhöne-departementet, hvilken åtgärd dock hade varit af högsta behof påkallad. Detta hindrade icke hans fiender att lägga denna åtgärd till grund för de bittraste klagomål, i sammanhang hvarmed de äfven insinuerade, att han skulie för eget behof hafva användt en summa af 300,000 fr., som anslavits för en lånediskont. I det försvarstal, som Arago höll under tydliga bevis på nationalförsamlingens bifall, förekommo bland annat fölande yttranden: Medborgare representanter! Jag har ifrigt längtat att få förklara mig angående handlingar, som, missförstådda eller med flit vanställda, hafva tjenat till förevändning för häftiga anfall, för oförtjenta beskyllningar, för nedriga smädelser. Jag framträder icke, församlingen inser det väl, att ådagalägga legaliteten af de handlingar, som blifvit företagna under min förvaltning; men jag vwill bevisa, att, kallad som jag var till styrelsen öfver staden Lyon under Mars och April månader år 1848, kunde jag omöjligt lämpa mina steg efter de administrativa formerna. Man bör komma ihåg, medborgare, under hvilka omständigheter det var, som de handlingar företogos, hvilka nu äro lagda mig till last. Man kan icke göra sig ett begrepp om tillståndet i Lyon vid min ankomst ; 30,000 halfnakna menniskor utan bröd, utan arbete voro herrar öfver fästningen och alla skansar, öfver förstäderna och nästan hela staden; utan bröd ja, men väl beväpnade, eldade af stridslust och enthusiasm för revolutionen, med hjertat fullt af gammalt agg, voro de färdige att lyssna till nödens och förtviflans ingifvelser (rörelse). Då jag i minnet återkallar den tidpunkt, hvarom jag talar, skolen j utan tvifvel påminna eder den oro, hyvarutaf hela Frankrike ängslades för staden Lyon. Jag ditsändes med det uppdrag, att återställa lugnet, om det varit stördt, upprätthålla ordningen, sedan den blifvit återställd, och jag ankom med fast beslut att vara den förste, som trotsade faran. (Larm.) Emedlertid skulle de 50,000 hungrande menniskorna hafva föda och uppehälle; en subskription inbringade icke tillräckliga medel, municipalkassan var tom och den allvyarsammaste fara stod för dörren, isynnerhet med den stora söndring, som råder emellan arbetsklassen och bourgeoisien i Lyon. Under sådana omständigheter var mitt första bekymmer att återställa lugn och endrägt. Jag rådfö.de mig med de förnuftigaste personer, med de anseddaste medborgare och i samråd med dem vidtog jag den enda åtgärd vi kunde utfinna, nemligen att genom ett serskildt dekret utskrifva en extraordinarie skatt, som dock aldrig uttogs mer än till hälften. Min åtgärd var således icke legal, men den var framtvingad af den mest hotande nödvändighet; den var deriemte en till försoning ledande åtgärd. och