Aftonbladet – 3 mars 1849, sida 2

stem. Berlin räknar 9 fullmäktige på den afgjordt venstra sidan och venstra centern: allesammans förut ledamöter af vår nationalförsamling, och bland dem de af hofpartiet och reaktionen mest hatade: Waldeck och Jacobi. Den nya Andra Kammaren har några och sjutio ledamöter, som i den förra nationalförsamlingen beslöto skattevägran, i trots deraf att de goda tidningarne, skrikit i flera månader att dessa förbrytare, icke på något vilkor kunde eller borde komma i fråga vid de nya valen. Huru Berlins valmän nu mera fördömas, är lätt att förstå. Andra Kammaren kommer att åtminstone äga tillräckligt demokratiska beståndsdelar, för att, om än delvis tillhörande centern, bilda en stark opposition emot den nuvarande folkvidriga ministeren Brandenburg-Manteuffel, och påyrka utstrykandet ur grundlagen af de anstötliga 103, 108 och 110 artiklarne, samt att, såsom följd häraf, lagstiftningsmakten måtte frånkännas ministrarne, kammaren tillerkännas fullständig skattebevillningsrätt, samt belägringstillståndet upphöra. Ministerens lagstifteri är i sjelfva verket lika förfärligt, som det förnärmar och hånar all sann konstitutionalitet. Såsom prof derpå har för några dagar sedan utfärdats en kabinettsförordning, hvarigenom Näringsfriheten, hvilken grundlagt Preussens närvarande materiella utveckling och utgjort en af hörnstenarne i 1807 års statsskick, fått dödsstöten. Skråväsendet skulle, enligt denna nya förordning, återställas; i den redan så förmånligt utvecklade associationsandans ställe framlåckar man skrålystnaden efter monopolier och prohibitif-anstalter; och allt detta sker fjorton dagar före folkombudens sammanträde! Vi böra hoppas att dessa skola ofördröjligen omstörta denna kabinettslag, helst handtverkarne — de nuvarande, af skråväsendet obländade nemligen, — sjelfva äro klarsynta nog, för att inse att skråväsendet icke förmår upphjelpa industriens genom helt andra orsaker alstrade betryck, men väl föröka deras beroende af fabriksägare och kapitalister, i stället för den i författningen förespeglade emancipationen derifrån. De fordra derföre sjelfva att denna skrålag måtte återupphäfvas, och dess oduglighet är så allmännligen insedd, att man kan anse det ministeriella lagstifteriet hafva genom den brutit stafven öfver sig sjelf Men om ock Andra Kammaren kommer att uppträda oppositionellt och för fortskridandet, så visar sig deremot den Första Kammaren helt och hållet konservatif och reaktionär. Till allmän förvåning ser man i den en lång rad ministrar, i och utom tjenst; byråkratien bar fyllt dess bänkar med presidenter och excellenser; och till dessa sluter sig ett stort anhang af den högre aristokratien. Bland 480 representanter i Första Kammaren äro högst 30 liberala. Fruktan för den alltför demokratiska Andra Kammaren har tillskapat den reaktionära Första. Men huru det nu skall blifva möjligt att bringa dessa begge hvarandra så motspänstiga representationsförsamlingar till en gemensam grundlagsrevision, det torde äfven den djupaste statsvisdom svårligen kunna uttänka. Också tros allmänt nu, att det redan i mitt förra bref förutsedda statsstrecket skall tillgripas: att man hastigt skall upplösa Andra Kammaren och oktrojera en ny vallag med census. Denna utgång af saken ligger åtminstone när-. mast tillhands. Ministeren Brandenburg-Manteuffel kommer i alla fall, understödd af den tillförlitliga Första Kammaren, att tills vidare stadna qvar i embetet, tills hvälfningen är utförd och den kan lemna plats åt en minister Vincke. Olyckan är att konungen alltjemnt vägrar uppfatta den konstitutionella samhällsordningen enligt den franska grundsatsen: konungen befaller, men styr icke, utan öfvar en fullt ut så ledande inflytelse på sina rådgifvare, som någonsin Ludvig Filip gjorde. Med undantag af krigsministern, som förstår att behålla sin sjelfständighet, äro de öfriga konseljledamöterna blotta redskap för den allrahögsta viljan, alldeles som förr. I förrgårs afreste hr von Bunsen härifrån till London, hvarest fredsunderhandlingarne med Danmark genast skola begynnas. Före sin afresa försäkrade han att han medförde de bästa förhoppningar om ett skyndsamt fredsslut, och att vapenhvilan i alla fall skulle komma att förlängas ). ) Af brefvets dato synes att Danmarks förklaring till Preussen, om vapenhvilans upphörande, utfärdades långt efter Bunsens afresa. A. B. anm. UTRIKES.