Aftonbladet – 3 mars 1849, sida 1

undfallande, jag skulle just sätta mig i släden, då denn olycka inträffade. Nu måste jag ju dröja och taga var på de stackars barnen. Vår Herre, som har allas hjerta i sina händer, kan i morgon så väl som i dag beveka ko nungen att röras af mina böner., Ingrids skarpa, mörka blick mildrades något, men miss billigande skakade hon på hufvudet. Flera personers mel lankomst hindrade henne ifrån att svara, och det blef mera tid dertill. Margreta skyndade att söka godtgöra det försummadt Samma bonde, som för några timmar sedan skulle skjuts henne till staden, hade åter kört fram. Det sista hon sin kammare hade att afhemta var ett litet knyte, sor hon kastat ifrån sig på byrån i samma ögonblick ho hörde ropet om elden. Ton genomsåg det och saknad sin brors ansökning om lejden. Hon sökte och sökte, me papperet var försvuhnet. i Om hon vetat att baron Duwald redan erhållit de huru tusenfaldt pinsammare skulle ej den ångest vari som nu i stora svettdroppar tillrade ned öfver henne panna! . ; I första bestörtningen efterskiekade hon ett af de äldr barnen, en flicka, som under hennes frånvaro vid elde bland de andra innevarit i hennes rum. Har du sett någon röra knytet på byrån?, Jan; svarade flickan; grannas Lasse rörde i knytet oc! tog fram ett viket papper och sa att han skulle göra e eldsvåda i spisen, som skulle bli fullt ut så grann sor nånaÄn i Danils stuga.n Nå kära du, gjorde han det? Kg sanningen, du! Sä sanningen, kära baprn! Det vet jag inte, svarade flickan, under en lång, dur liek på Margreta. j Der stod nu den annars rådiga qvinnan alldeles råd vill Det anade henne att ansökningen fallit eller kunde falla fiendtliga händer, ty grannas Hasses far var länsman oc Duwalds spion på henne... Tin råga på olyckan känd hon Ingrids vrede hvif8 tung på sitt hjerte. Men, utbrast hon efter en stund, med tårar, sucka odh pustan hjelpes intet ondt i denna verlden... Till mi brer är det för långt för att få en ny skrift, och Me;