Aftonbladet – 2 mars 1849, sida 3

a grn NN sons hemvist, men löjtnanten ville icke deri deltaga, utan öfverlemnade han åt dem att förfara efter eget val, och tillsade blott Ålander att medfölja, emedan han bäst kunde igenkänna verktygen. Derefter hade löjtnanten, sedan han yttrat till Fredriksson, då denne hotat honom med stämning följande dagen, i fall han skulle verkställa visitation hemma i huset, att han finge stämma om han ville, men löjtnanten hade nu-utlofvat 20 rdr bko åt den som tillrättaskaffade tjufven eller det stulna, och denna belöning kunde Fredriksson lika väl som någon anna få förtjena, och således icke ville deltaga i husvisitationen, afrest till staden utan att ens hafva stannat vid Fredrikssons bostad. — Löjtnant Westfelts berättelse vitsordades till alla delar af Fredriksson. ; Koptz blef nu tillfrågad, hvarföre han vid föregående rättegångstillfället uppgifvit, att löjtnanten varit q närvarande vid husvisitationen, hvarpå Koptz svarade, att sådant hade icke varit hans mening, utan hade det blifvit af honom af misstag uppgifvet. Polisuppsyningsmannen Hallstedt afgaf derefter en berättelse, i det hufvudsakligaste öfverensstämmande med Koptzs, ehuru den dock i åtskilliga afscenden något afvek; och förklarade Koptz att hvad Hallstedt anfört vore sannt, men att Koptz icke varit uppe på vinden i Fredrikssons bostad såsom Hallstedt, utan lärer denne varit der ensam. Alander blef nu hörd och hans berättelse om förloppet var fullkomligt öfverensstämmande med löjtnant Westfelts, med den anmärkning, att då löjt-1 nanten tillsagt honom medfölja polisbetjeningen, hadel: löjtnanten icke yttrat att det vore för det Ålander bäst kände de försvunna verktygen. l Målet uppsköts för afhörande af Fredrikssons! vittnen, men af gårdagens förhandlipg kunde manlt tydligen finna att löjtnant Westfelt blifvit af Fre-l: driksson onödigtvis och oskyldigtvis stämd. Huru-l( vida detsamma är förhållandet med polisuppsynings-): männen, torde vittnesmålen komma att upplysa; — f en saks utgång kan mycket bero på hur den hand-ls lägges. — Man hade emedlertid tillfälle att erfaralj det ordföranden, som för öfrigt många gånger upp-l: manade Fredriksson att nedlägga målet, mycket ofta) s j t S 1 l ( 1 ! mot honom begagnade sina välbekanta: så tyst nu! tig! aldrig ett ord får ni tala, mer änl!; svara på mina frågor! håll munnen på er! 0. s. V. Så t. ex. märkte man, att då löjtnant Westfelt besvarade en fråga af ordföranden och efter svaret; yttrade att Fredriksson ännu icke redovisat för dels mottagna verktygen, hvilket icke stod i omedelbart sammanhang med hvarken frågan. eller svaret, så blef detta upptaget i protokollet, men då Fredriksson förklarade att han återlemnat verktygen, så värde! sig ordföranden till honom med följande uttryck:! tyst! — tig! tyst, säger jag — det-står-re-dan-ipro-to-kol-let, och ni må förneka det eller cj, såstår-det-der. — Nytt om Årosins barn. Då Arosinska målet tillvunnit sig allmänhetens uppmärksamhet i ovanlig grad, bör det vara intressant att en ny omständighet förekommit till sakens ytterligare invecklande. ;En piga, Carolina Flodin, som tjenar vid hospitalet å Danviken, hade, enligt en anmälan till poliskammaren, i tisdags förmiddag bört starka jemmerrop, hvilka hon förmodade komma från någon drunknande person. Då hon emedlertid uppsprang på ett närbeläget berg för att efterse förhållandet, fann hon vid den s. k. Bergshyddan, lutad: mot väggen och sittande på en uppoch nedvänd; blomkruka, en qvinna af 40 å 50 års älder, blek och utmerglad, klädd i rödrandig klädning, svart halsduk och gråaktig shawl, händerna, som voro bara, höll hon sammanknäppta, under det kon gret och! jemrade sig. Då Flodin frågade henne om orsaken: till denna bittra sorg, besvarade hon hennes fråga i med en annan, nemligen om hon hört talas om: Martin-Arosin och hans försvunna barn, och då Flo-! din härtill svarat ja, yttrade hon: Ja det är jag som är skull till hela hans olycka. Det är jag som! för penningarnes skull mottog barnet, hvilket jag! samma afton dränkte vid Liljeholmsbron! Detta! har jag velat bekänna innan jag dör! Flodin hade! nu sökt förmå henne att vara sig följaktig, men då i f j ; L js hon vägrat detta, hade F. sprungit hem för att få!: folk till hjelp för att gripa henne, men som hon ejt träffade någon, sprang hon åter upp på berget, då!t hon fann qvinnan vara försvunnen. D Uti den ringa snö, som låg på berget, syntes nålr gra spår som tycktes leda nedåt sjön. F., följandels dessa spår, kom slutligen till en vak, hvaruti hon s fann flytande en afbruten spjela af ett staket, ochi en liten svart boavinshandske. Polismästaren Berg-lf man, samma dag underrättad härom, begaf sig ge-lt nast till stället och lät i hela trakten anställa nog-!t granna undersökningar, men ingen mer än Flodinlt hade hvarken sett eller hört talas om ifrågavarandelt qvinna. 1 Flodin berättade för öfrigt, att, om hon fick slutal? af qvinnans klädsel och uttal, hvilket sednare varl groft, så var hon från landet. L Dagbladet bifogar några reflexioner, hvilka, i enl, sak af sådan beskaffenhet som den förhandenvaran-s de, torde vara något förhastade. Man kan t. ex.ls anse Dagbladets referent hafva orätt, då han säger1l att xom händelsen kunde ledas i bevis, skulle denl4 helt och hållet befria Martin-Arosin från den svåra ls misstanke, som hvilar öfver honom).. Nu har icke lf referenten så tydligt uttryckt sig, att man vet omj:; det är händelsen med qvinnan vid danviksbergeni. eller händelsen med barnets dränkning som han me-l; nar. Vore det den förra, så bevisade sådant allde-, les ingenting; ty då skulle man ofelbarligen tro siglc deruti blott spåra något af de finger som varit verk; samma för att åstadkomma antingen det märkligal beriktigandet i Dagbladet vid början af förhandlin-lt garne i poliskammaren, i hvilket nog oförsynt denl osanningen framställdes att ingen plantage vid egen-lf domen JM 62 vid Hornsgatan förefunnes, oaktadtl, hvar menniska kan öfvertyga sig om motsatsen, och l, hvilket finger är kändt, eller de som åstadkommit l; de anonyma brefyen hvilka blifvit lemnade, det enaly till polismästaren Bergman, det andra i rännstenenly utanför Malmens källare, och mot hvilket sednare ly den nu uppdukade historien svär, så till vida som la uti detsamma uppgafs att qvinnan tog vägen ickelr till Liljeholmsbron utan till Skinnarviken. — Skullelt det åter vara den sednare händelsen, referenten me-lr nar, så bevisade den just att Arosin på ett oförsvar-le ligt sätt, genom sin vårdslöshet att icke se sig för, tillls hvem han lemnade sitt barn, varit medelbart vål-ls lande till dess mördande. Beskrifningen på den uppgifna gråterskan träffar icke eller in med denlr Arosin lemnat, oaktadt dagbladsreferenten så förmeo nar, och hvad för öfrigt sjelfva historien angår, har1 man stort skäl att tro det den i vaken hittade boa-l4 vängshandsken snarare tillhört ett fruntimmer, hvars ) mulff äfven skall hafva blifvit upphittad der i trak-( ten, och som någon tid varit efterlyst såsom försyvun-l net från sitt hemvist, än en landtqvinna, som gått! till staden för att dränka sig. — Ana sådanalc anonyma försök öfvertyga blott derom att Arosinc har vänner, som lägga sig ut för honom och sökals stämma opinionen till hans fördel. Skada blott attl( de dels äro nerfsvaga, dels oförståndiga. MARTIN-A ROSINSKA MÅLET. (Forts. fr. gårdagsbl.) Till rättelse för läsaren anmärkes att vid reproduce-1 randet af protokollet i detta mål uti gårdagens Aftonblad på sista sidan, första spalten mellan orden f 1 I j