Aftonbladet – 1 mars 1849, sida 2

hr S. beherrskar hvarje sida af sitt instrument, men med dem som stå honom till buds, är han förtrogen och aflockar dem toner af detta slag, för hvilket ännu ingen skola redogjort, och som egentligen utgör mysteriet hos hvarje instrument. I Bernhard Rombergs violoncellkoncert (A dur) utvecklade hr Sack en ädel styl, en intagande sång, och det hela röjde en fin och intelligent, om ock ej storartad uppfattning. Serskildt bör man loforda valet af en så gedigen komposition som denna, och att den ej gafs i sin helhet, hvilket rätteligen bort ske, har ett skäl deri, att blåsinstrumenterna måste bortlemnas, hvilket naturligtvis alltid minskar effekten af konsertkompositioner. — Spohrs sköna romans Törnrosen, utfördes af hr Sack med ett föredrag som behagar, emedan ej någon afsigt dertill märkes, och. med en känsla som rörer, emedan den är lika naturlig till sitt väsende, som artistisk till sitt uttryck. Den originella fornfranska melodien la Romanesca gaf hr Sack likaledes, med all förtjenst, ehuru föredraget, såsom oss synes, kunnat vidlåla en något mera fantastisk färg; och det sista numret, variationer af Merk, utförde han med utmärkt finess och elegans. Af mille Julie Berwald hörde man en bekant aria ur Bellinis Puritani,, som fann mycket bifall för den smak och elegans, hvarmed den sjöngs. Hr Gänther gaf 2:ne sånger al Fesca och Käcken, hvaraf isynnerhet den sista var rätt intressant. Man kan ock förmoda, att en sångare med så mycken intelligens som hr Gänther, ej träffat något smaklöst val; dock kunde man undra öfver, att han så sällan väljer sånger af klassisk halt, hvilkas framgång mirdre beror af individuella tycken. Hr Gänthers sång var, såsom vanligt, sannt artistisk, ehuru för tillfället i mindre mån understödd af en lycklig disposition i afseende på rösten. Slutligen nämna vi ock qvintetten ur Mozarts Cosi fan tutte, ett mästerstycke till melodisk uppfinning, träffande karakteristik och disposition af det hela. Soireen börjades med en sinfoni för stränginstrumenter, komponerad af Mendelssohn vid hans 13:e år. Detta med mycken omsorg utarbetade verk eger ett äfven af dess historiska märkvärdighet oberoende värde, ehuru det ej synes oss antyda den riktning Mendelssohn (ramdeles följde. Man finner här ofta spår af hans Mozartsstudium: vackra melodier i Mozarts styl jemte en ganska klar form; ännu tycks nan ej hafva valt Beethoven till mönster, hvilken sedermera utöfvade så mycket inflytande på arten af hans artistiska verkande. Allegrosatsen är vacker och väl anlagd; dess form tillör för öfrigt mera ouvertyrän sinfonistylen. Andantet är något mattare i uppfinning och rytm; finalet deremot lifligt och underhållanle samt utmärker sig i kontrapunktiskt hänseende genom en ganska vacker fugasats. Vi vilja ej anmärka att man gaf detta verk i dead följd; dock tro vi, att de båda sista satserna skulle vunnit på en omedelbar följd af len första. —U—