Aftonbladet – 1 mars 1849, sida 2

TEATER. De båda pjeser, som i går för första gången gåfvos på Mindre teatern, rönte ett godt emottagande. Den första, På kontinenten och i England, är ett rätt äfventyrligt stycke. Händelsen är den, att mamsell Louise Doublemard-Lindmark, som, enligt sin fars önskan, i Paris gifter sig med herr Charencon-Norrby, förut i England blifvit vigd vid herr Melvil-Björkman. Hennes första äktenskap var icke riktigt fullbordadt, så fick Melvil, som var officer, order att afgå till Calcutta. Han hade det så bra der, att Lo far icke kunde begripa hvarföre an kulle återkomma och reklamera sin hustru, hvilken han tagit emot fadrens vilja. Pappa Doublemard-Stjernström hade gjort hvad han kunnat för att annullera detta äktenskap, en fransk domstol hade formligen upplöst det, sedan Doublemard lyckats inbilla sin dotter att bon blifvit trolöst öfvergifven; men när Louises andra man strax efter brölloppet reste öfver med henne till England, så befann sig den första mannen, Melvil, som följt dem i hack och häl, på egen botten och gjorde sina företräden gällande. Han var engelsman och hade gift sig i England, hans äktenskap var icke upplöst vid någon engelsk domstol; den stackars Charencon, som blott på kontinenten kunde åberopa sina äktenskapliga rättigheter, måste således stryka på foten och till råga på olyckan var han af giftermålet med Louise hindrad att ingå parti med någon annan. Sedan saken blifvit sålunda arrangerad, gör svärfadren Doublemard den tvetydiga reflexionen, att det är mycket beqvämt på resor att hafva en man i England och en på kontinenten. Kollisionerna emellan de båda äkta männen äro också icke så obetydligt eqvivoka. Men man skrattar, och en qvick, men fri fransk författare har rättfärdigat sin genre dermed, att det som är muntert kan vara af temligen fri art, utan att skada sederna; ett verk som framkallar suckar, som upphetsar inbillningskraften, är vida farligare än det som uppväcker löje. Vi äro icke pedantiska; men ... Spelet var i allmänhet lifligt; vid elt par tillfällen märktes dock, att man haft nog knapp tid för styckets inöfvande. Den gamle ynglingen, en fortsättning af vÅl