Aftonbladet – 1 mars 1849, sida 2

ens begagnande af de reaktionära icke passa äl i stycke till Posttidningens lofsånger öfver le konservativas moderation och berömvärda örhållande vid valagitationen. För att nu mildra intrycket af denna stygga ristornering, försökte Posttidningen en lam protest mot ifråsavarande komprometterande faktums tillvaro. Men genom denna manöver har Posttidningen, såsom det stundom händer mycket fiffiga generaler,, förflyttat sig ur askan oeh 7 elden. Den officielle menar att hvad som står i xKorresppondens-Bureaup, eller hvilket blad som helst, icke derföre är bevisadt vara ett faktum,. Ganska sant, bästa tant; men rättegången mot Piersig är väl icke en tidningsnotis, så vidt ej tanten anser Berlins kriminalrätt för en tidning, och dess undersökningar för notiser!? Nu har ju Aftonbladet tydligt visat den officielle ut det är inför kriminalrätten som Piersigs vanfrejd blifvit röjd. Vi hafva sett ett Berinerblad i 4 å 5 numror meddela berättelser härom, utan att någon vederläggning af uppsiftens riktighet förekommit. Vill Posttidninsen äfven protestera mot detta faktum? Vore let ej klokast att, för den affekterade opartiskhe ens skull, så godt först som sist, erkänna Enhällungspamfletternas smutsiga ursprung? Men vi hade sånär glömt att den officielle inser det för en artig komplimangr, då vi sagt Itt dess utrikesreferater utmärka sig för en ansenlig portion partiskhet, synnerligast den delen som egentligen redigeras i kabinettetp. Partiskheten anses således af kollegan för god pris, blott den emanerar från kabinettet, och len officielle erkänner på det menlösaste sätt verlden, att: det är verkligen påkostande för oss (Posttidningen) at: nödgas uppoffra den (komplimangen), att tillstå huru oförtjent den är. Vi skulle ingenting högre önska, än att förhållandet faktiskt vore det, som A. B. antyder! Kan man väl tänka sig en sublimare öppenet af en Statstidning!