Aftonbladet – 1 mars 1849, sida 1

älttåg och faror beskyddat mig; är det hans vilja, så återse vi hvarann, glada och lyckliga. Men, äfven lifvad af detta sköna hopp, bör menniskan vara försigtig. Skulle något träffa dig, så har min omtanke icke lemnat dig utan stöd ... Här, Bernhard, är mitt testamente, deri du utnämnes till min dotters förmyndare, och der jag nedskrifvit min befallning att du genast efter min död låter viga lig vid henne. Bernhard! en far anförtror dig sin högstå skatt, sitt barn: Blif-en god make! Alsken hyarandra inhördes! Kärleken skall hjelpa er fördraga de missöden, hvilka icke ehs den lyckligaste dödlige undgår... Och nu farväl! Himlen välsigne er! Han slöt dem i sina armar, bad en kort bön, störtade at, kastade sig på sin redan framförda häst, och skyndade till silt regemente, som redan befann sig en mil norrut frå Lund. Vid första morgongryningen anträddn SAN ee ill Norrige. ett han täge TJUGVÅTTONDE KAPITLET. Den tillflykt. häradsskrifvaren Prytz funnit i Ingrids stuga föreföll hans lifliga och vid sysselsättning vanda själ öga drägligare än ett fängelse, allrahelst den lilla cellen aknade fönster, och således fullkomligt svarade emot hvad i nu för tiden kalla mörk arrest. Sedan han vid det vaga skenet af en lampa genomläst de få böcker, med vilka hennes knapphändiga bokhylla var försedd, ägde van ingen annan förströelse än gummans berättelser om illståndet i Östersjöprovinserna vid slutet af det ej längeedan förflutna århundradet. 1 sin barndom och särdeles inder vistandet i svågerns hus hade han småningom inupit ett outsläckligt hat till den upproriska liMfändska deln. Visserligen sökte Ingrid att motarbeta detta, fderienom att kon erinrade om Carl XI:s hårdhet: men Carl XI ar just Prytzens ideal för en god svensk kung, och ville on ej förspilla sitt anseende hos den, såsom det tycktes,