Aftonbladet – 28 februari 1849, sida 1

TER V AVA TA VILA VVE TAL DAR: AVI ORLaA ULTL IUV Iderata partiet på samma sida inom huset, så Iskall ni finna några få begåfvade wmän, hvilka draga sig undan för allmänna befattningar, hvilka misstro och äro misstrodda, hvilka bygga Isina förhoppningar på andras svaghet, ensamt 1 ljemnförelse med hvilka de äro starka, och Ihvilka vänta för att begagna sig af framdeles inträffande omständigheter, emedan de sakna förmåga att för närvarande sjelfve skapa sig en I ställning. Se åt andra sidan af huset, så skall ni finna en ännu större anomali. Der silter en ) minister utan kraft att styra och, hvad värre är, utan att känna sina egna grundsatser eller syftemål. Om man vill betrakta dem såsom reformatorer, så finner man dem utgöra en samling män, hvilka frukta för reformer, hvilka aldrig kunna utstaka den väg reformatorer böra gå, och ej våga fulifölja vägen om andra viIsa den. Deras bästa åtgärder äro ingenting annat än palliativer; deras enda rörelse på framåtskridandets väg är ögonskenligen en med svårighet vunnen eftergift. Hvad ministerens sammansättning beträffar, så finner ni att den lika mycket saknar populära ledamöter som populäIra grundsatser. Den gör embetenra till ett moInopolium för ett familjeanhang. Den skjuter ifrån sig de utmärktare medlemmarne af det parti, hvarå den stöder sig, när de närma sig, medan den, om den någon gång gifvit en underordnad plats åt en representant för en frisinnad ort, tvingar honom att lemna sin post för att han icke må göra sina förmän någon skada. När någon ledighet för en underhusledamot inträffar, är det med största svårighet en passande efterträdare kan uppletas. De söka först efter honom i sin egen underlägsna krets och finna honom icke der. Sedan framhålla de platsen såsom ett lockbete åt någon motståndare och finna att ingen vill nappa på kroken. Slutligen, med sura miner, taga de en, som de förut förkastat, och göra den till kapten, som de förut nekat en subalternbefattning. TYSKLAND. Den tyska enheten möter hinder på flere håll. Den mycket omsjungna tyska enheten tyckes nu mera än någonsin vara ett tomt fantom. Under förlidne året uppträdde åtminstone folket med en så afgjord majoritet för densamma, att man då kunde ha skäl att hoppas det, äfven om furstarne icke skulie finna.sådant förenligt med deras intressen, Tysklands enhet möjligen komme att tillvägabringas genom nationens eniga vilja. Visserligen var redan då att befara afundsjuka mellan de serskilda stammarne; men denna hade kanske fått vika för den allmänna patriotismen, om icke furstarnes anspråk, allt som reaktionen -tillkämpade sig fältet, fått större betydenhet och ryckt folkstammoarnes sympatier med sig tll en strid om hegemonien, som nuxhotar inveckla Tyskland i de svåraste förvecklingar. Den olyckliga utgången af Oktoberrörelsen i Wien afgjorde Österrikes ställning till Tyskland. Denna rörelse var både demokratisk och nationel. Dess undergång var både frihetens och tyska enhetens; den ryckte det tyska Österrike från den statskropp dit det naturligen borde höra. Sedan dess har Österrike uppbjudit alla krafter för att förblifva i sin fordna ställning såsom europeisk stormakt; det smidde ännu en gång med jernhand tillsammans sitt rikes olikartade beståndsdelar. Det ställde sig ännu en gång såsom en enhet jemte Tyskland. — Men ickenog med att kremsierprogrammet visade Osterrikiska kabinettets beslut att inom egna gränser utplåna Marsrevolutionens frukter; den förhoppning man af detta program ännu kunde hysa, att Österrike skulle erkänna noninterventionsgrundsatsen och lemna det öfriga Tyskland åt sig sjelf att organisera sig till en egen förbundsstat, har genom den sednaste notvexlingen mellan de tyska kabinetterna blifvit tillintetgjord. Man finner deraf att Osterrike betraktar frankfurterförhandlingarne som om de aldrig funnits och att en sådan enbetsstat, som det tyska folkets ombud velat, på det svåraste förolämpar de lemningar från det förflutna, som grundade och underhöll den stora olikheten mellan de särskilda stammarnes moraliska och materiella intressen, och hvilken olikhet Österrike gör sig angeläget att bibehålla. Det talar derföre också om bevarande af Tysklands olika lefnadskraftiga organiska lemmar såsom sjelfständiga och söndrade. Det går till och med så långt, när det åberopar sig på den historiska rätten, att det förklarar sig på det bestämdaste emot hvarje upphäfvande af det tyska förbundet af 4815, om detta upphäfvande icke vinner allas bifall; ty det bildar en väsendtlig beståndsdel i de europeiska fördragen,. Samma makt, som införlifvade med sig Krakau och nu står i begrepp att förtrampa Ungerns gamla sjelfständiga författning, åberopar sig pa fördragens helgd för att tillintetgöra tyska folkets innerligaste önskningar, och man tror till och med flerstär des i Tyskland att ett förbund mellan Osterri-, i . -. . wa fame RR us ke, Bayern och Rysslana ur inuganget un ivibundsdagens faktiska återställande. Preussen skulle hafva blifvit uppmanadt att deltaga deruti och låta i förening med de öfriga en armie ryeka till Frankfurt, — men vågrat. Emellertid har Österrikes bestämda ton och kanske dess hemliga meddelanden åt kabinetterna verkat det regeringarne i staterna af andra rangen, vågat bjuda folkviljan spetsen och i kamrarne förfäkta satser, som för några månader sedan skulle störtat dem utan apell. Den häftiga striden i Bayerska kammaren om tyska grundrättigheterna, som för ett par postdagar sedan omnämndes i Aftonbladet, hade en Ministerkrjis och troligen kamrarnes prorogering till följd och från Hanover väntar man med nästa post underrättelse om något alldeles dylikt. De sednast i går ankomna underrättelser derifrån förmäla alt striden om grundrättigheterna, sofa började i andra kammaren vid dess sittning d: 16, fortsaltes den 47, och slutades så att ministeren stannade i minoriteten med 27 röster CL 2 rr