Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 1

Montanelli ankom till Siena om morgonen den 7, men fann der icke storhertigen, som hade flytt med sin familj och en engelsman. Han hade begifvit sig alla tenutia dell Alberese, sex mil från Siena. Den 8, kl. 10 på morgonen, reste han till hamnen San Stefano, hvarest en ångbåt väntade honom — somliga säga Giglio, andra Bellerophon —, för att gå till Porto Ferrajo. Folkklubben i Grosseto hade skickat en deputation för att qvarhålla honom i Maremma. Det är icke hekant om den träffat honom, men åtminstone har den icke haft någon inverkan på händelsernas gång. Montanelli återkom från Siena till Florens den 8 om aftonen och tillkännagaf storhertigens flykt, hvarom denne sjelf underrättat i tvenne skrifyelser, innehållande hufvudsakligen följande: Storhertigen hade icke gillat principen för den romerska konstituerande församlingen, annat än för att afböja de olyckor, med hvilka hans vägran hotade landet. Efter den tiden hade bullan af den 1 Januari blifvit synlig, i hvilken påfven hotade med bannlysning hvar och en som gillade bemälte politiska steg. Förskräckt skref storhertigen till påfven och frågade om denna hotelse gällde honom. Påfvens svar dröjde, men kom slutligen och var af det innehåll, att storhertigen ej kunde underlåta att gifva sitt veto mot den lag han sjelf hade låtit utfärda. Och som detta veto kunde och måste medföra svåra förvecklingar, ville han icke vara utsatt för våld som kunde beröfva honom hans moraliska frihet; derför återkom han icke till Florens. Å andra sidan ville han icke ådraga Siena en sådan olägenhet, som denna stad redan rönt af de reaktionära rörelserna derstädes. Fördenskull aflägsnar sig storhertigen, under förklaring likväl, att han icke ämnar lemna sitt kära Toscana. Efter Montanellis återkomst lät gonfalonieren genast publicera en proklamation, hvaruti han uppmanade folket att hålla sig stilla och att räkna på myndigheterna och kamrarne, hvilka skulle sörja för statens hehof. Emedlertid samlades consultan sjelfmant. Knappt hade Montanelli meddelat den skrifvelsen från storhertigen, förrän en deputation från folkklubben inträdde i sessionssalen och i folkets namn begärde att en provisorisk reregering måtte bildas genast. En del af centerns.ledamöter uppstego härvid och aflägsnade sig. Guerazzi tog till ordet och besvor de sannt patriotiska deputeraderna att icke följa detta olycksbringande exempel. Derefter lemnade han på egna och sina kollegers vägnar till stora consultan deras resignation från embetet. Då härigenom ingen verkställande myndighet mera fanns, måste en provisorisk styrelse bildas. Det föreslogs att utnämna Montanelli, Guerazzi och Mazzoni, hvilka skulle administrera ärenderna, medan kamrarne — permamenta — vakade öfver de allmänna angelägenheterna. Några ledamöter ville deremot att nationalrepresentationen skulle upplösas och ett nytt vädjande till nationen ske, hvarunder all myndighet skulle öfverlemnas åt den provisoriska regeringen. Men detta förslag förkastades, och ofvannämnde tre mottogo, genom Montanelli, det erbjudna: förtroendet. Han slutade sitt tal med orden: Leopold af Österrike har öfvergifvit oss; men (Gud skall icke öfvergifva oss. Vid utgåendet från sessionssalen begåfvo sig) regeringsledamöterne till Portico dei Lanzi och yttrade der till folket några korta och varma ord. Eskorterade af folkmassan som ursinnigt jublade, och under det medborgargardet visade dem militärisk honnör, gingo de till gamla palatset. Alla stadens klockor ringdes i glädjen. Efter deputeradekammarens session, sammanträdde senaten och gaf sitt fullkomliga bifall till hvad som hade skett. Regeringens första åtgärd var att utnämna en minister, bestående af: advokaten Mordini, utrikes-; professorn och deputeraden Marmocchi; inrikes-; deputeraden Romanelli, justitieoch kultus-; deputeraden Franchini, undervisnings-; deputeraden Mariano d Ayala, krigs-; deputeraden Adami, finansminister. Ledamöterna i provisoriska regeringen skola turvis föra ordet i konseljen. Folkklubben har utfärdat följande proklamation: Folket i Florens, som anser att Leopolds af Österrike flykt är ett våldförande af konstitutionen, hvilket lemnar staten utan hufvud; som anser att det ensamt suveräna folkets pligt att uppfylla stundens trängande fordringar; som äfven gör sig till en tolk för systerprovinserna, utnämner en provisorisk regering, bestående af medborgrarne G. Montanelli, F, Guerazzi och G. Mazzoni, hvilka ömsevis skola innehafva presidentskapet, och anförtror dem den högsta politiska makten och Toscanas ära, under vilkor att Toscanas styrelseform skall definitivt bestämmas af italienska konstituerande församlingen i Rom, samt att under tiden den provisoriska regeringen förenar sig med och sluter sig till den i Rom, så att del begge staterna i Italiens och i verldens ögon icke utgöra mer än en enda. Den, 8 Februaril. 1849. På Folkets torg; å folkets vägnar, folk: klubbens byrån, ; s De kungliga palatsen med alla inventarier . hafva blifvit satta under vård. I hvar provins skall ofördröjligen inrättas en provisorisk reseringskommitte, med nödig makt öfver de civila och militära embetsmännen samt nationalgardet. Vidare har regeringen befriat medborgargardet och linietrupperna från deras trohetsed, samt befallt att namnet Leopold II icke längre kall sättas främsti domar och offentliga handingar, utan i dess ställe provisoriska regeingen i Toscanan, ; Från Kivörno skulle en expedition afgå tilll4 Elba, natten mellan den 8 och 9. Livorno och Pisa hafva obetingadt gillat rvad som skett i Florens, och underrättelsen lerom har framkallat starka republikanska röelser i Genua. ; DONAUFURSTENDÖMENA. Franska tidningar innehålla härifrån en un-l lerrättelse af högsta vigt. De berätta nemli-! sen, att Frankrikes och Englands regeringar, fter lång tvekan, som haft sin grund i omständigheterna, men icke i nämnde staters poMg rinnmAr hafva AnNArEtckt mnentuckpyoiaot