Aftonbladet – 26 februari 1849, sida 3

— I Ladugårdslands församling har nyligen aflidit en man utmärkt för sin hushållsamhet och den stora förmögenhet han lyckats att genom sina besparingar sammanhopa. Ryktet uppger boets behållning till ett par hundratusen riksdaler i kontanta medel; ty han lärer icke satt ut sina penningar på ränta. Född i Söderhamn, blef han i Stockholm bokhållare hos en viktualiehandlande, åt hvilken han, jemte det han sammanlade sina egna löner, förvärfvade en beiydlig förmögenhet. Vid hans död gifte uan sig med enkan, som likväl före honom aflidit. Han gick gerna i kyrkan, och de prester, som vunno hans bifall, erhöllo ofta, efter predikan, kontanta, betydliga bevis på hans tillfredsställelse. I sitt testamente har Strandlund, så hette mannen, förordnat att, sedan först 40,0060 rdr blifvit afsatta till hans egna arfvingar, Ladugårdslands församling skall erhålla 3000 rdr, Söderhamns 3000, Östhammars (hans aflidna hustrus födelsestad) 3000 rdr, Prins Carls inrättning 2000 rdr, borgerskapets gubbhus 3000, viktualiehandelssocieten (utom hvad den förut erhållit) 2000, sällskapet Pro Fide et Christianismo 2000, ätskillige enskilde personer, hvaribland presterskapet i Ladugårdslands församling, betydliga summor, samt alla på försörjning och fattighus inom nämnde församling intagna personer hvardera 10 rdr bko. Återstoden skall på vissa vilkor delas emellan bans och hans aflidna hustrus arfvingar. (A.P. — Herr Gallis benefice-representation i torsdags var en af de mest underhållande aftnar man haft på italienska operan. Man hörde dervid Riccis Chiara di Rosemberg,som nu gafs för tredje gången och -troligen ännu länge skall uppehålla sig på repertoiren. Denna musik har anspråklöshetens förtjenst gemensam med de flesta italienska operor samt affekterar ej att vara mera än hvad den är; och detta verkar utan tvifvel ganska fördelaktigt på det allmänna omdömet. För öfrigt eger den mera dramatisk hållning, än minga andra italienska produkter, och utan att lida brist på fadäsier här och der, eger den dock mera melodi, mera musikalisk form än många af dess kamrater. Detta uppehåller ej allenast musiken utan ock libretten, som i sanning behöfver allt det stöd den kan få; och i den nyare italienska musiken tyckes det vara nästan lika sällsynt att finna en totalt misslyckad komisk opera, som en lyckad opera seria. Chiarap tillhör emedlertid blott till hälften den komiska. genren: detta element representeras af Michelotto, som utan tvifvel är att räkna bland hr Gallis tacksammaste roller. Herr G:s sång och spel lifvas ock allt igenom af en oemotståndlig vis comica; uti terzetten i 4:sta akten och isynnerhet i den berömda duetten uti den sista är han förträfflig, hvilket ock kan sägas om de öfriga medverkande i dessa nummer, hrr Della Santa och Casanova. Tyvärr märktes emedlertid då och då ännu spår af den envisa bröståkomma, som så länge besvärat hr Galli. Mille Pencos sång, liflig och uttrycksfull som vanligt, väckte i synnerhet uti duetten med hr della Santa i 4:sta och med hr Ciaffei i 3:dje akten stor sensation; båda numren ging0 också utmärkt väl. Serskildt bör ock hr Ciaffeis solo vid hans entr nämnas såsom färgrikt och uttrycksfullt utfördt. Om man glömmer ett par notablare detonationer som Donna Eufemia (fru Enbom) lät undfalla. sig, gick operan ganska väl; också förekommo flera inropningar. Efter Chiara gafs den bekanta täcka duetten ,Stornello Trasteverino,, skrifven för mile Penco och hr Ciaffei och i kostym utförd af dem med ett mästerligt nyanseradt uttryck i sång och aktion. Detta nummer gjorde furore och måste gifvas da capo. Representationen slutades med Campanones aria ur La prova dun opera seria, den hr Galli gaf med en ypperlig burlesk komik. — Hr Galli, som vid sitt första inträde mottogs med lifliga bifallsyttringar, framropades med mycken acklamation efter det helas slut. Representationen bevistades af den kongliga familien. —U—