Aftonbladet – 26 februari 1849, sida 3

skan J. Westerlund: och drängen P. E. Eriksson aflägga ed — de sednare två, oaktadt de äro i Avosins tjenst, på grund af aktors yrkande om tillämpning af 47 kap. 9 S rätteg.balken, tillfölje deraf att förhandenyarande målet vore af serdeles svår beskaffenhet, till hvilket yrkande äfven af Arosin lemnades bifall, — och påmindes om edens vigt, hvarvid ordföranden serskKildt fäste Westerlunds och Erikssons uppmärksamhet på deras skyldighet att, utan afseende på några enskilda förhållanden, endast tala sanningen utan alla slags konsiderationer. Vittnet Engström tog på sin ed att ingen bondhustru den ifrågavarande aftonen mellan kl. 4 och 8 eft. m. passerat mjölkmagasinet i huset AA: 62 vid Hornsgatan ut på gatan. — Handlanden Holmgren upplyste, att bland andra effekter, som Arosin utfört från staden d: 3 Jan. troligen befunnit sig en strömmingfjerding, emedan vittnet sålt en sådan åt den anklagade. Detta medgafs af Arosin, som sade sig ha glömt omnämna fjerdingen, hvilken stått qvar i boden tills den lagts på vagnen. — Pigan Örling och hr Sjögren hade ingen upplysning att meddela, icke eller fru Flodmark vidare än att hon vitsordade sanningen af Arosins uppgift att han besökt henne den 2 Jan. om aftonen, tilläggande hon på ordförandens fråga att ingen ovanlig sinnesbeskaffenhet hos den anklagade blifvit bemärkt, churu hon, som på fråga af hr de Berg, uppgaf sig hafva varit bekant med Arosin i sex år och många gånger träffat honom, i sådant fall väl skulle blifvit det varse. — Garfvaregesällen Lidell, som förestår läderboden i huset 4 62 vid Hornsgatan och af hvilken Arosin uppgifvit sig hafva köpt lädret, förklarade sig i början icke kunna minnas att han någonsin förr sett den tilltalade eller att han den ifrågavarande dagen handlat något läder, men då Arosin påminde vittnet om åtskilliga uttryck, som Arosin haft vid det tillfälle, då han köpte lädret, så erinrade sig vittnet att en person verkligen till detsamma haft dessa yttranden, tilläggande att den tilltalade, ifall det vore han som köpt lädret; måste hafva förändrat sig mYcket till utseendet, då han nu icke af vittnet kunde igenkännas. Drängen Eriksson fick nu förekomma och besvara åtskillige frågor af ordföranden samt aflägga sin berättelse, hyarigenom hufvudsakligen: upplystes att Eriksson, på befallning af Arosin d. 2 Jan. om morgonen, ledt en ko, som skulle försäljas, till Stockholm och der inträffat omkring kl. 44 på aftonen. Eriksson hade varit åtföljd af en minderårig gosse. Under natten hade Eriksson legat i bondqvarteret i samma gård der Arosin logerade och på morgonen sedan han träffat Arosin begifvit sig till Hötorget för att få sälja den medförda kon, och vid ankomsten dit träffat Arosin, som redan var ditkommen. Vid Rutresan hade Eriksson utburit sakerna på åkdonet, men kunde icke påminna sig några andra än en nattsäck, ett par utanstöflor och cn läderrulle samt strömmingsfjerdingen. — På serskilda frågor uppsyste vittnet att nattsäcken varit omkring en half aln tjock af de saker, som deri lågo inneslutna; att läderrullen legat lös och icke innesluten i kappsäcken. — Arosin hade derefter i sällskap med vittnet och gossen utrest, och stannade de icke förr än vid Länna gästgifvaregård, der Avrosin ingätt och låtit Eriksson inbära nattsäcken. Hvad Arosin dervid tagit sin före, om han varit ute eller om han öppnat nattsäcken, hade vittnet sig icke bekant, emedan det varit sysselsatt med vagnens smörjande. På vägen hade de sedermera stadnat vid Forss i Westerhanninge, men der hade icke nattsäcken blifvit inburen, samt vid Forss qvarn i Östmo, der Arosin och gossen stadnat vid åkdonet, och vittnet gått in för att hemta en grynpåse. När de hemkommit till Lyngsta hade klockan varit ungefär omkring 4 och sade sig vittnet icke hafva observerat, att Arosin under tiden på något sätt varit upprörd eller i annan sinnesförfattning än vanligen. Arosin anmärkte nu, att läderrullen blifvit i kryddboden uttagen ur nattsäcken, emedan åtskilliga der köpta småsaker behöfde plats. Sådant kunde Eriksson icke påminna sig, men förklarade han på fråga, att den varit af ungefär en half alns längd, samt vid tillfället så hoprullad, som Eriksson sedermera sett den i polisen, (Detta står i motsägelse med hvad Arosin vid förra rättegångstillfället uppgaf rörande det, att den skuile på landet blifvit omrullad.) Hushållerskan Eriksson berättade att Arosin kommit hem klockan ett på natten, och dervid genast begifvit sig in i sitt rum dit han äfven medtagit nattsäcken. Om morgonen hade hon inburit kaffe till honom, samt sedermera tillsagt honom att tvätt vore tillämnad och derföre begärt det orena linne Ihan medhade från staden. Arosin hade då i hennes närvaro öppnat nattsäcken och derur upptagit lläderna, och förmodade hon att nattsäcken såsom vanligt varit låst, äfvensom att läderrullen deruti legat innesluten, emedan hon funnit den på bordet bredvid stolen på hyilken nattsäcken låg, då kläderna juttogos och hon förut icke bemärkt den i rummet. På ordförandens fråga om hon förmodade att Arosin lförut således öppnat nattsäcken, svarade hon nej, I men hon hade icke sett läderrullen upptagas. Angående Arosins sinnesbeskaffenhet hade hon icke iakttagit TInågot ovanligt. Kronolänsmannen Melin vitsordade riktigheten af sin till poliskammaren afgifna rapport om den visiItation han gemensamt med gevaldiger Thomasson företagit vid Lyngsta, hvilken rapport upplästes och laf hvilken man erfor att det varit hr Melin, som först. fästat uppmärksamheten på bristen af öfverensstämmelse mellan anteckningsboken och Arosins luppgifter om sina utbetalningar, samt det förhållanIdet att hushållerskan Westerlund lemnat upplysning lom att Arosin varit i behof af pengar då han inIreste till staden och de stora utgifter han sagt sig hafva haft. Ordföranden upplyste, att det sednare numera vore utredt genom de pengar Arosin erhållit af källarmästaren Brink, och, rörande det förra förekallades åter hushållerskan, som bestridde att hon yttrat det lArosin varit i behof af pengar; hon hade sagt avt han icke hade godt om sådana. Hushållerskan WeIsterlund syntes mycket ovan vid seder och bruk inIför rätta och gaf flera gånger anledning till litet I munterhet, bland åhörarne. Till rätten hade af vaktmästaren vid rådhushäktet blifvit inlemnadt ett försegladt bref, som på morgonen blifvit upphittadt utanför Malmens källare af Jen stadsvaktssoldat, hvilket hade till utanskrift: Till Ikämnersrättens 4:e afdelning, i Arosinska målet, vigtigt! försegladt med F. A. P. eller F. A. B. otydligt i sigillet. Detta bref blef nu i närvaro af stadssoldaten brutet och befanns innehålla en illa stafvad lång skrifvelse om, att en person den 2 Januari verkligen kl. 5 på ec. m. passtrat Hornsgatan och dervid sett en qvinna, klädd som en bondhustru, lemna gården JA 62 med ett barn på armarne.Brefskrifvaren celler brefskrifverskan förklarade sig dock af neryvsvaghet vara förhindrad att inställa sig inför rätten. Ordf. vände sig, sedan vittnena voro afhörda, till den anklagade och uppmanade honcm att afgifva en sannfärdig bekännelse, yttrande en förmodan att fångpredikanten, som besökt Arosin, kanske förmått beveka Honom att våra färdig till ånger. Arosin bedyrade att han vore oskyldig samt anhöll blifva ställd nå fri fot. Detta blef afslacet hvar