Aftonbladet – 24 februari 1849, sida 3

Men uti det politiska årsdramat återstår ännu en punkt att betrakta, med hvilken ett alldeles serskildt förhållande eger rum; och detta är vårt eget land. Oss synes den allmänna rörelsen hafva gått: förbi, icke blolt utan att vi erfarit någon omedelbar större materiel känning deraf, hvilket i det hela är ganska lyckligt, men äfven utan att de gamla vanornas tradition synes deraf hafva erfarit den minsta rörelse eller rubbning. Väl hafva vi Tilt ett representationsförslag, som blifvit hvilande hos ständerna, utan att någon röst :f entusiasm kunnat höja sig till dess öppna och odelade försvar från reformens vänner, och som sålunda går antingen en sotdöd eller ett tynande lif till mötes. Väl har äfven en ny minister tillkommit; men ännu ser man föga tecken till de genomgripande reformer, som allmänna rösten så länge påkallat, till klassväldets nedbrytande, i administrativa och sociala inrättningar, i undervisningsväsendet, i allmänna hushållningen och styrelsen. Det gamla systemet, med ministrarne såsom bihang till allenastyrandet, med regeringens förmynderskap öfver enskilda medborgares minsta hushållsdetaljer, såsom anläggandet af en qvarn eller en smedja, eller reglerandet af elt handtverkargille eller rättigheten att få dansa på lina ). allt detta florerar ännu lika fullkomligt som ti!lförene. Och den allmänna andan — hon är ej död, men hon slumrar, åtminstone i hufvudstaden, der de enda egentliga tecknen till lifaktighet synas ligga deruli, att den ena teatern efter den andra, det ena Tivoli eller Casino efter det andra, den ena serien af baler, maskerader och konserter efter den andra, tillkommer, och kokfruarna äro strängt anlitade och mamsell Björklund är dasens förnämsta hjeltinna, medan skolornas 1okaler finnas otillräckliga att inrymma antalet af de kunskapstörstige bland folkets barn, som behöfva undervisning, och de allmänna kyrkornas antal, under den om sin verldsliga makt mest afvundsjuka kyrko-inrättning inom det civiliserade Europa, icke utgör mer än en på hvarje 2000 af befolkningen, samt fattigvårdsbekymren med hvarje år tilltaga. Vi lemna derhän huruvida denna, visserligen bjerta, men med sanningen öfverensstämmande skildring bör anses beteckna ett lyckligt förhållande, eller motsatsen, i jemförelse med de kriser, som man under det förflutna året fålt vidkännas på andra ställen. Det synes vara ett stort skäl att tacka Gud, för det sakerna hittills fått gå sin gång, utan något våldsamt stlörande; men det vill förefalla oss, som om flere af de omständigheter, hvilka nyss blifvit vidrörda, innebure varnande tecken alt iche för länge öfverlemna sig åt sbrglösheten i aseci de på folkets: stora angelägenheter, åt likgiltigheten ör framtidens sak, och åt njutningsbegäret, vid ifventyr alt icke många år ånyo förflyta, innan ifven Sverige får genomgå en pröfning, svårare samma mån, som de bättre lottade synas obefväma till någon själsansträngning för att småingom och på den lugna vägen bortrensa det uttna i samhällskroppen och arbeta på dess öryngrande. ) Se härom ibland sednaste förteckningen på afgjorda mål en resolution af Kgl. M:t på en enskild perscns underdåniga ansökning att få idka lindansning och andra ceqvilibristiska konster. METER TE EEE